Omvänt perspektiv

Klimatet är summan av vädret.

Normalt sett borde man åkt skridskor därute på Ekoln. Eller isjakt. Om inte borde det legat nån decimeter snö att skida på. Såhär i mitten av januari borde fjärden åtminstone vara islagd , kanske med någon längre råk därute. Oftast är det så. Inte +7°. Hård byig  sydväst är däremot inte så ovanligt. Typisk lågtrycksvind. Väldigt vanlig denna vinter. Att körsbärsträden sätter blom i Stockholm hör väl också till ovanligheterna.

Postat 2020-01-12 17:55 | Läst 439 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Tankar om tänder

Så här i årets första dagar är det tradition att besöka tandhygienisten för allmän genomgång av tandhälsan och därpå följande rådbråkning. Nu har jag det största förtroende för min tandhygienists erfarenhet och handaskicklighet och min tandstatus är om inte mint condition så åtminstone icke utan beröm godkänt som det hette i betygen förr i tiden. Men för att få tiden att gå  i undersökningsstolen kom att tänka på en av Martin Parrs många träffsäkra bilder (Martin Parr Cinema queue. Halifax 1977)

Det är en bild som inbjuder till ett litet leende, eller en aha-upplevelse. Som är ganska enkel när man hittat poängen, vilket man gör ganska snabbt. Alla tycker naturligtvis inte att den är rolig, man kan tycka annat.
Men till saken. Är det här ett exempel på the decisive moment? Har fotografen inväntat ögonblicket? Det är så klart jättesvårt veta. Det finns inget i bilden som talar för en sån läsning. Snarare talar det väl för ett slumpskott som senare i mörkrummet visar sig vara en fullträff. Det är ändå ett runtikring-fakta som varken gör till eller ifrån. Vi läser bilden utifrån det vi ser och gör tolkningen efter det.
Martin Parr hittar ett uppenbart punctum och utnyttjar det. Det finns en möjlighet att han lurpassat, ser en skrattande kvinna, kopplar ihop Jaws-affischen med hennes aningen ojämna tandrad och i en sekund ser bildens möjliga berättelse. Och nästa gång kvinnan skrattar exponerar Parr i absolut rätt ögonblick. Noterbart är att ingen person i bilden tycks ta någon notis om fotografen. Så skulle det kunna vara, men inget talar direkt för det. Och frågan är nog egentligen av akademisk art.
Jag fick förresten godkänt av tandfröken.

(Gäddan ovanför tog jag på nät för en massa år sedan. Serverades som sig bör med smält smör och pepparrot. Huvudet fick hänga på bodväggen.)

Postat 2020-01-08 18:06 | Läst 622 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Att våga- är det samma som en bra bild?

Soluppgång är man rätt svältfödd med. En långfrukost och en promenad, med termos i ryggsäcken. Och kamera och kikare. Det blir inte så mycket foto och något att se i kikaren lyser med sin frånvaro. Ingen örn, ingen säl. En ensam skrak räcker inte. En rivig västsydväst gäller idag. Snålkall.

Och så rullar diskussionen igång igen om det eviga gatufotot. Kul tycker jag. Men finns det så mycket mer att tillföra? Har jag nåt att tillföra? Nja, det kanske får lugna ner sig vid konstaterandet att det tycks finnas nån slags skiljelinje mellan gatufoto och dokumentärt foto. Fast om man dokumenterar på gatan blir det gatufoto, fast det inte är meningen. Men nån annan tycker kanske det. En bildläsare till exempel.

Gatufoto går i mycket ut på att våga närma sig främmande människor, att våga vara nära och att fånga ögonblicket. Mindre om den bild man i efterhand publicerar, egentligen det ögonblick då bilden blir en bild, ett språk, en kommunikation. Gatufotografi talar ofta om gatan som en teater (där de som råkar befinna sig blir till karaktärer och figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel). Gatufoto blir lätt tekniskt, då den önskvärda närheten förutsätter kortare brännvidder. Kortare slutartider med därtill hörande höga ISO. Längre skärpedjup. Och så vidare, saker som alla finner sina lösningar i teknikaliteter. Som dessutom är jätteroligt att diskutera. Och det här tekniska skaver en aning mot åsikten om att det går att bedriva gatufoto på en enkel utrustningsnivå. Jovisst, det är inte fågelfotografernas mammutobjektiv och övrig utrustning som krävs. Så gatufoto är kanske ett slags fattigmansfotoäventyr, en rimligt billig utrustning borde räcka. Som naturligtvis kan kompletteras med rätt avancerade kameror med höga prestanda, vinklingsbara skärmar, mobil eller fjärrstyrda slutare och så vidare. Men är vi då inte tillbaka på ruta ett? Vart tog idén om det billiga enkla fotografiet vägen? Gatufoto behöver kanske ett nytt manifest. Men hur formulerar man ett manifest som är någorlunda vattentätt? Giltigt? Inte förhandlingsbart. Manifest tenderar till att stängsla in snarare än att skapa möjligheter.
För övrigt, gatufoto på  professionell nivå är säkert möjligt, på något sätt. Men hur finner man avsättning för dylikt foto? Som testpilot för nya kameror och ny utrustning, som yotuber, som influencer och liknande. Men köper någon gatufoto idag? Alltså i sådana volymer att det är möjligt att leva på det? Nån som vet?

Min tro är att alldeles för mycket av fotograferandet handlar om det som sker bakom kameran, mer sällan om det som sker därefter. Fast det är klart att fotografer sysslar med det som sker runt bildens tillblivelse. Konstigt annars. Men skicka en tanke till bildkonsumenten också.

( Och hur bildsätter man en sån här text? De senaste månaderna har inte varit särskilt fotokreativa. Det får bli nåt ur skafferiet. Kanske den här, ur kategorien bröllopsfotograf i arbete. Lite smånojsigt tittut bland träd och buskar. Undrar vem som är regissör? Jardin de Japonaise Toulouse. Helt apropos. ) 

Postat 2020-01-05 20:57 | Läst 514 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera