Omvänt perspektiv

Är trivialbilder dokumenterande eller gestaltande?

Är en fråga som kan fånga ett visst intresse regniga lågtrycksdagar då västvinden ger frånlandsvind och bad och morgondopp ligger långt bort i listan.

Nu kan man så klart med viss fog fråga sig om frågeställningen i sig är relevant på nåt sätt. Har detta någon betydelse?
Ja och jo, men frågan dyker först upp när bilden publiceras och nått fram till en mottagare, läsaren-uttolkaren, hävdar någon. Andra menar att det är fotografens intention som avgör. Och hur vet man det? Och som sagt har det någon betydelse?
 Ja, om bild är ett språk så ligger det mycket kommunikation i begreppet. Bilder är sålunda till för att läsas. Eller går vi ensamma och talar i skogen, för vårt eget öra? Ja, det är kanske så trivialbilden kan definieras. Det är min röst för mitt öga. Eller åtminstone för de allra närmaste ögonen.
   Trivialbilden är väl nästan alltid gestaltande. Den gestaltande bilden har alltid någon form av tillrättaläggande i sig. Komposition, ljussättning om än i sin alldeles mest basala form, och nån slags regi. Syftet med trivialbilden är nästan alltid att vara vacker, om än inte insmickrande så i alla fall med ett positivt anslag. Den dokumenterande bilden är, om inte motsatsen så åtminstone en kommunikation om vad man faktiskt ser. Ett registrerande. (Sen kan naturligtvis en dokumenterande bild få andra kvaliteter än just de registrerande, men det är fortsättning på resonemanget.)
Resonemanget i stort haltar förmodligen något. Och kommer  så att göra tills det är så utrett som det kan tänkas bli. Allt blir inte klart och färdigt.  men det är en viktig tankerörelse i allt fotograferande.

(Barnbarn skrubbar potatis, ritar=gestaltar något. Fuji Xpro2 23/1.4.)

Postat 2020-07-12 20:33 | Läst 336 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om att frysa.

Går ut i buskarna. Så där vid halvfyratiden när kroppen säger till. Det är molnfritt och kyligt på ett fuktigt sätt. Och jag nära nog kastas tillbaka till en natt för rätt många år sedan.  I mitten av sjuttiotalet.  Jag ligger längst inne i Kyrkviken på Möja, Stockholms skärgård. Det är natt och fruktansvärt kallt, inte minus men mycket fuktigt. Jag seglade några somrar  i en stjärnbåt. Ett trangiakök, en sån där grön bomullssovsäck ni vet, en luftmadrass. Ett bomtält håller natten ute. Ett litet bibliotek, Mezz Messrow, dans till svart pipa minns jag, och säkert Väinö Linna. Men denna  morgon i mitten av sjuttiotalet. Jag vaknar och fryser, outhärdligt. Det är fortfarande natt när jag till sist  snubblar upp på Kasberget, att gå är den sista utvägen för att få någon form av värme i kroppen. Och när solen till sist halkar över horisonten. Jag sitter lutad mot kasen och somnar till sist i nån slags utmattning. Värms av solen. Och jag hudminnet sitter kvar. Och doftminnet. 

Jag har seglat en hel del på ostkusten, i Östersjön och Botttenhavet i olika båtar, men stjärnan var lite speciell. Jag låg ute flera veckor i taget. Hade båten på boj hos bekanta. Jag räknade mig nog inte till någon skicklig seglare, en stjärna ska dessutom helst seglas på två. Men jag tog mig genom det mesta av Stockholms skärgård och ända upp till Gräsö och tillbaks. Somrarna var rätt varierande, ömsom värme, ömsom kyla och kuling, regn, åska och hagel. 

En inte alltför skarp bild på flytetyget. Kodachrome 64 satt i kameran, en Nikon F som kom att hänga med många år.
(För den som inte är bevandrad i dåtidens flytetyg är stjärnbåten en 5,5 meter lång klinkbyggd segelbåt. Båttypen ritades 1913 och var  mycket omtyckt som juniorbåt. Det finns förövrigt fortfarande en hel del farbröder som seglar stjärnbåt. Den har lång köl och deplacerar 500kg och har en segelyta på 15 kvm. 

Postat 2020-07-10 19:11 | Läst 360 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Goddag fru Hansson!

är ett uttryck våra barn formulerade som en beteckning för svenska filmer från fyrtio och femtiotal. (A ska uttalas som ett öppet a, aa liksom). Jag har nu en särskild förkärlek för svenskt svartvitt gärna från den tiden. Dert är en filmtyp som är sällsynt intressant att sätta analyständerna i. https://www.svtplay.se/video/26965165/det-ar-aldrig-for-sent. En svensk rulle som har en hel del intressant att titta på. I regi av Barbro Boman och med en hel del namnkunniga skådespelare i rollistan ( missa inte Karl Gustav Lindstedt!) 
Och vad kan en fotograf ha för intresse i den här filmen? Ja, man filmar i svartvitt trots att färg är en vedertagen teknik (filmen hade premiär 1956). Och filmar man i svartvitt arbetar man mycket med ljus och mörker och det som finns där emellan, skuggor. En hel del rör sig i en Öfre Östermalmsmiljö, och nu är vi i kungliga huvudstaden, en miljö som är skidrad av Lennart af Petersen, en av nittonhundratalets stora fotografer i Sverige. Filmfotot på den tiden är omsorgsfullt, inte tu tal om saken. Dramaturgin är enkel, rimlig och väldigt ärlig.http://flm.nu/2020/04/sa-hamnade-barbro-bomans-regidebut-pa-fel-sida-om-historien/. Man tittar in i en tid som ännu inte ligger bortom horisonten. Och musik av Gösta Theselius. Lägg gärna märke till att det fortfarande går att höra replikerna, antagligen för att skådespelarna fortfarande artikulerade som om de vore på en teaterscen. Då ska varje viskning höras ända upp till tredje raden. Men också för att inspelningstekniken fungerar. Man kan tycka att dagens ljudinspelningsteknik vore tusen gånger bättre men så icke.  Lägg särskilt märke till en av slutscenerna. På Skogskyrkogården söder om Stockholm (men det där blev väl lite av en spoiler).
Det är en film om nuet och dåtidens arv. Om ett land i kalla kriget, i modernismen. Om kvinnans roll.

Kan ses till den 16 juli på svtplay.

(Svårt att välja bild till den här texten.)

Postat 2020-07-08 23:50 | Läst 400 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

Postat 2020-07-04 21:54 | Läst 512 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

och nu får det bli lite matfotografi

Matfoto ska helst fotograferas med ett kort skärpedjup och gärna med ett ganska mjukt ljus och en mjuk behandling i mörkrum och bearbetning. Först ut med det i Sverige var väl Nina Östman (Ericson) och boken om Rosendals trädgårdar. Om det var hon som skapade trenden eller om hon befann sig i något slags skede låter jag vara osagt.
Nu har jag fotograferat i hårt ljus, dock med en diffusionskärm men skärpedjupet är rätt långt.
Det blir blomkål i ugn med olivolja, lite panko som garnering på slutet. Auberginer grillade i ugnen. Morötter stekta tillsammans med citronskivor och lite honung. Förvånansvärt gott.

Av basilikan  blir det så klart en pesto. Jag brukar använda rostade solrosfrön och en vällagrad svenskost i stället för parmesan. Lite persilja också.

Det enkla köket. Det enkla livet. Som borde vara tillgängligt för alla och envar.

Postat 2020-07-03 21:00 | Läst 298 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera