Det intima fotografiet

"Intim" betyder nära, personlig eller förtrolig, och kan syfta på en djup känsla av samhörighet, privatliv, eller närhet (både känslomässig och fysisk), samt små, mysiga sammankomster eller platser. Det handlar om att vara innerst, avslöja det privata och känna stark tillit och acceptans. Så säger ai-översikten när man googlar på intim. Bonniers svenska ordbok nämner också hemtrevlig. Bilder i det lilla formatet med rofylldhet, förtrolighet.
   Det intima rummet. Där tiden står nära nog stilla men ändå är blott ett ögonblick. Den intima bilden där alla bildelement har en betydelse, är lika viktiga. Var ser man sånt? Ibland i måleriet, dansk guldålder eller en målning på Liljevalchs vårsalong som sticker ut lite extra. Eller ett fotografi  sett på FS.
    Den intima bilden förutsätter inte en direkt mänsklig närvaro, snarare tvärtom. Just avsaknaden av mänsklig närvaro gör att bilden i sin alldeles särskilda situation får en allmängiltighet. Och att betraktaren, som är du eller jag, får betydelse.

I såna här sammanhang tänker jag och säkert fler gärna på Josef Sudek, den tjeckiske fotografen, känd för sina nattbilder från Prag men också för sina stilleben och intima interiörer. Men just den här bilden nedan är fotograferad av Jerry Söderberg tidigare aktiv på Fotosidan. (Bilden som är en skärmdump publiceras med benäget tillstånd.) Låt blicken vandra runt i bilden. Lägg märke till att allt, alla bildelement är lika viktiga, allt är redovisat med samma noggrannhet. Den här bilden är inget slumpskott. Tvärtom, utsnittet, bildvinkeln, skärpedjupet är uppenbarligen väl genomtänkt. Men det är också en inblick i ett hem, en mänsklig plats med just alla sina detaljer. Det lilla dörrstoppet under byrån som knappast har någon funktion längre. Spegelbilden av en fondtapet, den lilla pallen från ikea. En bild med både ljud och doft.

En intim målning av Hanna Hirsch Pauli, tills nu utställd på Nationalmuseum. Intimt måleri, potatisskalerskan heter målningen. Samma stillhet, samma redovisande av bildelementen. Här finns också en rörelse, man gör något fredligt. Skalar potatis, går med ett barn. Allt sånt går att relatera till.
   Så stor skillnad är det inte oavsett kamera, pensel eller vilket verktyg som är till hands.

Idag är den intima bilden mer relevant än någonsin. När världen krackelerar och dumheten i armkrok med makten regerar. Det är kanske då som den intima bilden, som en påminnelse då och då om en vänligare och bättre värld, behövs. Inte bilder att gömma sig i men att se fram emot. För att komma dit behövs nog också både en och annan så kallad politisk bild.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?