Kameror och villhöver

(Annons i Fotografisk årsbok 1966)

Som de flesta fotografer drabbas jag av villhöver då och då . Det är ju som bekant väldigt viktigt med någon ny utrustningsdetalj, kamera eller objektiv. Skenande inflation och dyrtider till trots.
   Forskningsresande var ju en möjlig eller tänkbar yrkeskarriär när man var en liten pojk. Sten "Min far var kannibal" Bergman behövde väl efterföljare. Världen behöver forskningsresanden, eller hur? Och då var en Zeiss Contarex  så klart ett självklart val vad gäller utrustning. Någon som ägt eller handskats med en Zeiss Contarex? Tung, pillig, omständig är sammanfattningen. En fotografisk dinosaur. Hur vet jag det? En källarloppishandlare i mitt närområde tyckte att jag definitivt behövde en Zeiss Contarex. Jag höll inte med, särskilt inte till det priset, som var löjligt högt men kanske rimligt för en samlare. Men jag vill ha kameror som är användbara, som fungerar på alla plan.  Annonsen är från 1965 och de senaste forskningsresorna gjorde Sten Berman till Japan och då kan man ju fundera varför han inte valde Nikon till exempel. Han var ju där. Men så är det när man är influencer som det heter numera och har ett avtal.
   Däremot, inväntas nu ett paket från Sapporo, med mellanlandning i Nagoya ( vad får man inte reda på i mailen som duggar in i boxen) en Nikon F Photomic, silver, inte svart. Svarta kameror nöts på ett mycket snyggare sätt men den jag hade en gång i tiden var också silver och någon måtta på fåfängan får det faktiskt vara. Jag sålde min F och en massa andra grejer när planen med livet fick en törn och kontanter blev en viktig bit i pusslet.
   Jag föredrar egentligen det digitala fotoarbetet men en fot i det analoga, nja på nåt sätt ändå. Det blir liksom komplett.

Idag gatufotografi. Fuji Xpro2 33/1.4 en bra kombo. Så kan jag ju bara inte låta bli en sväng i Silver Efex och en vässad Tri-X simulering.

Ian Berry

Häromdagen nappade jag åt mig en liten tunn grej på antikvariatet, The English av Ian Berry. Svartvitt, England, mitten av sjuttiotalet. Utgiven av Penguin med bilder i duotone. Snyggt och bra drag i bilderna trots dåtidens papperskvalitet.
   Det är inte helt utan att man kan se en tunn koppling mellan de här bilddokumenten och deckarserien ”Sherwood” på Svtplay, där Berrys bilder finns nånstans innan och serien nånstans i början eller rent av inne i en tid, tachterismen eller nyliberalismen som det stora samhällsexperimentet sätter sin prägel på det mesta.
  (Red. Jag lade märke till att jag stavat Perry i stället för Berry. Kan man upptäcka en dyslexi efter sjuttio?)

En annan grej, Fotografiska säljer en kurs i porträttfoto, illustrerad med Hans Geddas fina bild på Geraldine Chaplin. Men ingen byline. (Vem vet Fotografiska kanske har kommit överens med Hans Gedda om att det inte ska vara nån. men hur svårt kan det vara egentligen.)

Om tillskrivning och viktiga metadata.

Den här bilden, en nästan ikonisk bild föreställande pianisten Thelonius Monk är fotograferad av Lawrence N. Shustak. Bildgoogla på den och det är inte otippat att fotografen i stället heter Herb Schnitzer.
   Ett av många exempel på motsägelsefull tillskrivning.

Ett annat kommer här:

Bilden som finns tillgänglig i Digitalt museum tillskrivs Sten Didrik Bellander  och är uppskattad till att vara fotograferad någon gång 1952-1956. Och det kan väl vara rimligt, Myranstolen, som tidsmarkör, kom 1952. Bilden finns återgiven i boken Fotohistorier som kom ut härom året. (I redaktion Anna Näslund Dahlgren Natur och Kultur Stockholm 2022). För övrigt en fin antologi som bör stå i varje fotohistoriskt intresserads bokhylla.
   Men nu till det här med tillskrivning, samma bild finns även  återgiven i Genomresa – Georg Oddner utgiven av Malmö museer 2003, (en utomordentligt fin volym) i vilkens kolofon man kan läsa följande uppgifter; © Georg Oddner/Malmö Museer. Redigering, urval och bildtexter Georg Oddner. (Bildtext sid 117 modereportage Damernas Värld Stockholm 1956.) Uppgifter som till viss del stöds i boken Svart på vitt, om Tio fotografer av Per Lindström (Historiska medier Lund 2008) Och hur kan det bli så? Bellanders bilder, kopior och negativ donerades till Nordiska museet för femton tjugo år sedan. Kopiorna var väl som brukligt är stämplade på baksidan. Kan någon på Tio Fotografer, Bellanders och Oddners bildbyrå slarvat lite? Tanken är inte omöjlig och tiden får kanske utvisa det. Oddners bilder, en halv miljon negativ är donerade till Malmö museer men inget ligger ännu ute på Digitalt museum vad jag vet.

Det där med metadata är inte så dumt, och rätt så lätt att nuförtiden styra över själv. Gör det!

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.