Vad som får visas

Om socialkonservativa krafter får som de vill är det minsta höjd på ribban som gäller för vad som får visas. Passerar Sara-Vide Ericsson under ribban? Det beror mest på om de som satt sig att uttolka "folkets röst och smak" tycker och förstår hennes bilder. Men vänta nu? Ere inte lite sådär feministiskt på nåt sätt? Nä, inte sånt på vårt museum. (Om man nu har nåt.)

Sara-Vide Eriksson på Kulturhuset i Stockholm. Klart sevärt måleri. Både tekniskt och innehållsligt. Och borde passera under ribban förutsatt att den inte ligger jäms med fotknölarna.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Rysk konstnär och lite om foto

En intressant och sammansatt utställning visas just nu på Konstmuseet i Uppsala
Promzona – Pavel Otdelnov. Se länken här ovan. Intressant för en fotograf i det att Pavel arbetar mycket med fotografi som förlaga. Lite grann som med kameran som skissblock. Stora bilder som ser ut som vore de fotografier är i själva verket ett skickligt genomfört måleri. Det påminner lite grann om amerikansk superalism från sextiotalet men här  betydligt mer ruffigt och nervigt, realismen till trots. Det här är dokumentär konst med flera ingångar, sovjetstatens sönderfall, arvet från andra världskriget, miljförstöring, miljögifter med arbetsskador och död. Elände med andra ord. Samtidigt ett sökande efter familjen och rötterna.
Drönarfilmer blandas med objekt och fynd från platsen.
Sevärt för den som har vägarna förbi.

Keramik

Keramik och lera har blivit populärt. Att syssla med. Det lär skänka utövaren både lugn och ro, eller mindfullness som det numera heter. Det finns kurser för sånt också.
En del arbetar med keramik på ett mer yrkesmässigt sätt, som Eva Hedberg som gjort den här grejen som jag fotograferade till en katalog för några år sedan. Det här är inte ett bruksföremål utan mer av en minimalistisk form med mycket materialnärvaro. Lite japanskt på nåt sätt.

Bilden är tagen i en tillfälligt uppriggad studio med två Elinchromeblixtar och bouncers. Eftersom själva rummet var rätt litet så blev det en del pyssel med just hur starkt ljus  som behövdes, och inte minst hur ljuset fick tillåtas att studsa runt i rummet. Det får inte bli ett enda stort ljus av det hela, en avgörande ljusriktning är att föredra. Det löstes med några lakan  på lämpliga ställen. Sen får man ha i bakhuvudet att bilden ska publiceras i tryck på neutralvitt matt papper. Nikon D800 med ett Nikkor 24-70/ 2.8, ljusstyrka är inte så viktigt, här behövs rimligt skärpedjup med brännvidden 50 mm ( bl.8 1/200 ISO100). Evas skulptur är 15-16 cm hög. Det blev några fler små skulpturer också. Jag drog vitbalansen en aning mot det varmare hållet dels för att ta upp skulpturens färg men också för att  sätta tonen tydligare på det vita pappret (katalogen tryckt i offset med 150 linjers raster).

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?

  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.