Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?


  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Inlagt 2021-08-06 21:14 | Läst 1754 ggr. | Permalink
Påminner om en skicklig musiker som improviserar! Men det tar tid innan man kan, vågar och behärskar den musikformen!
/B
Visst går utvecklingen (precis som förr – dock ej så snabbt?) med stora steg mot perfekt skärpa och dynamiskt omfång. I största utsträckning på det digitala området. Jag kan ofta tycka att en digital bild rätt ur kameran nästan blir för bra ur ett tekniskt perspektiv och det är därför som jag i stort sätt jämt lägger på lite korn tillsammans med en film-preset som känns bra. Har dock inte vågat att lägga på oskärpa än...

Mycket av det "svängrum" som jag tror att du uppskattar gissar jag har att göra med att man har fotat med film? I alla fall så vet jag att film ofta har tvingat fotografer att fota med vidöppna gluggar och längre slutartider på grund av filmens ljuskänslighet jämfört med den digitala sensorn. Då blir det automatiskt lite oskärpa (både rörelse- och fokusplanoskärpa) och ibland mer korn. Det gillar vi för det mesta och jämfört med digitala foton, som kan se så kliniska ut, finns där det smutsigt "operfekta" som ibland är eftersträvansvärt och faktiskt estetiskt tilltalande. Kanske är det så att när vi betraktar något ofullkomligt så sparkar hjärnan igång och fyller i skavankerna? Det kanske då upplevs som intressantare än det perfekta!?

Jag tror dock att det centrala för ett foto är innehållet, de stora penseldragen med en komposition som är fungerande. Att sitta och lira med Lightroom tror jag inte är vägen att gå för att förbättra ens fotografi. Jobbet görs bäst först i kameran.

I övrigt tror jag att det stämmer det där med att man måste har kommit en bit på vägen innan man kan utvecklas. Och här är det digitala fantastiskt. Jag har under min period som seriös hobbyfotograf tagit ca 140 000 foton, de allra flesta med en fotografisk tanke bakom (ytterst sällan så använder jag serietagning) och med film så hade jag nog aldrig kunnat träna så pass mycket. Och nog tycker jag mig skönja en positiv utveckling, inte bara vad gäller min huvudgenre som är gatufoto, utan också vad gäller foton som skulle kunna klassificeras som "New Topographics".

Som gatufotograf blir jag också förstås lite nyfiken på varför du särskilt nämner gatufotografer som mottagare av din blogg. Kan inte se att gatufotografer skulle vara insnöade på superskärpa och dylikt. Nästan tvärtom faktiskt. Då är ju sport- och naturfoto mer materialfokuserade än gatufoto, inte sant? Sen att jag numera fotar med dyr Leica-utrustning beror mest på att jag har haft råd till det och helt enkelt ville prova på hur det känns att fota med samma typ av kameror som flera av mina hjältar har gjort. Precis som en gitarrist kanske skulle vilja göra och därmed köpa dyra Gibson och Fenders. Har man råd så varför inte?

Ska jag vara ärlig så är det väl lite upphaussat med Leica men jag gillar faktiskt hur många retar sig på att tekniken i kamerorna är gammal (från 2012) och att det inte finns nån autofokus. Känns bra veta att det går utmärkt att fota ändå!
Svar från mombasa 2021-08-07 15:42
Hej
Tack för en utförlig och läsvärd reaktion. Jag delar din uppfattning i mångt och mycket. Och visst har den analoga tekniken i sig ett inbyggt överraskningsmoment hur skicklig framkallare eller kopist man än är. Att använda sånt som korn, kontrast med mera som berättarkomponenter är en liten pusselbit i bildberättandet men naturligtvis är de stora penslarna med komposition mycket viktigt för hur bilden kommer att läsas.
Anledningen till att jag adresserade till gatufotografer är att om man tittar på GF-bilder i andra grupper på FB och Insta till exempel så får jag intrycket av att många fotografer där har precis nåt fram till det där perfekta men inte kommer längre. Det stannar vid bra exponering, konventionell komposition, ointressanta ämnen eller försök till berättelse. Och avsaknaden av ett eget tilltal. Så ser det inte ut på FS i bloggar och grupper. Det kan bero på att FS medlemmar betalar för sig. Det kan eventuellt innebära en kvalitetsribba?
Nä, visst är det så att natur och sportfotograferna är mer benägna att grotta ner sig i skärpa och andra teknikaliteter.
Svängrum är kanske en bit av det där som kallas bildsyn, ett stort, luddigt och svårdefinierat begrepp. Och en Leica är väl sällan fel även om jag stannat vid en Leicalookaleica Fuji Xpro2.
Ha det gott
/Gunnar S
Bra med bloggar som lockar till debatt och olika åsikter! :) Vad gäller M Leica och att fota på sta'n, jag kom aldrig fram till den digitala Leican, tyckte att den redan fanns i Fuji X100! Fuji X100, som är en liten M Leicalikande kamera med en mycket bra optisk sökare till ett rimligt pris! Den instegsleica som Leica nog skulle försökt ha gjort! Eller något liknade som Contax G2 fast i digitalt utförande!
/B
Frekeman 2021-08-07 09:55
Leica-kameror har väl aldrig varit billiga så varför frångå det i den digitala eran? Personligen så tycker jag att Leica har skött sig rätt väl in i det digitala. Och med sitt fasta objektiv är ju X100 ingen M. Det är väl X-Pro-serien du bör jämföra med? Andra versionen av den serien ligger idag i min kameraväska eftersom det regnar. Ypperlig kamera vars handhavande liknar en Leica Ms.

Så, om man tycker att Leica M är för kostsam så finns det bra alternativ. Poängen med Leica är väl bl a att de inte är som andra kameratillverkare?
Benganbus 2021-08-07 11:09
När jag köpte mina första M Leicor på tidigt 1960-tal så va dom inte dyra! Jag va en vanlig "knegare" och valde mellan en svart M Leica och någon japansk SLR! Minimal prisskillnad!
Men det hände något, för c:a fyrtio år sedan, min M 6 som jag gett 10-12.000 för kostade plötslig 24.000! Vad gäller X100, så tyckte jag storleken kändes bra, vikten också, med en mycket Leicaliknade optisk sökare samt "tagelskortetänket" på kameran, en kamera, en optik! :)
/B
Ps. Men visst gillar jag min Leica M6 och min M4! De e riktiga M Leicor! ;)
Svar från mombasa 2021-08-07 16:30
Hej och tack. Jag läser själv gärna debattinlägg här på FS. Den fotografiska diskussionen får hållas levande på alla sätt. Den digitala likgiltigheten är inget att stå efter.
ha det gott
/Gunnar S
Hej Gunnar. Härligt välskriven och en spännande bild.
Förstår kanske hur du tänker. Jag tänker kanske tvärt om. En enkel manuell systemkamera som har svartvit Fomapan400-film i magen och ett objektiv som behöver bländas ned för att få riktig skärpa blir nog en motsats. Tekniken (svartvit-färg, kontrast, skärpa)kan inte väljas som i en digitalkamera. Kanske kan denna kombo inte hanteras av alla...
Det blir begränsande på alla sätt och kräver andra färdigheter än automatkameror utan film. Samtidigt känner jag att det ger mig kunskaper då jag måste ta hänsyn till begränsningarna och hantverket.

Ett sätt att fotografera som passar mig. Fast jag använder digitalteknik som komplement. Då blir det oftast färg och telefon som alltid finns med.Jag tycker inte att den ena tekniken är bättre än den andra. De kompletterar varandra, för mig.

Att andra inte kan komma in i mitt huvud och se motivet som jag är också inspirerande. Det gör att de ibland inte förstår mitt foto och tvingar mig att försöka uttrycka mig enklare så de kan förstå. Så är det väl för andra också. Ibland får man ta bilden och sedan göra ett omtag...
Jag fotar för att det är så kul,
å d e d....
Ha de gott
Jerry
Svar från mombasa 2021-08-07 16:28
Hej och tack! Jag håller med om att en analog inte riktigt på topp-utrustning kan ge mer spännande bilder än de ofta kliniskt korrekta digitalexponeringarna. Och utnyttjar man de analoga egenheterna kan man tillföra en hel del spännande. Det går lättare att skapa sina egna ”penseldrag”. Bra trovärdig oskärpa är inte så lätt att åstadkomma digitalt tillexempel är min erfarenhet.
ha det gott
/Gunnar S
Läsvärt inlägg! Resonemanget tangerar det om fotografer som Mirrors eller Windows. Nyss hittade jag John Szarkowskis bok från 1978 nedladdningsbar på nätet:

Mirrors and Windows:
American Photography
since 1960

https://www.moma.org/calendar/exhibitions/2347
Svar från mombasa 2021-08-07 16:33
Hej och tack. Tack för intressant länk, MOMA är väl något av en föregångare när det gäller att tillgängliggöra sina samlingar och andra matnyttigheter.
Ha dert gott
Gunnar S
Intressant inlägg. Det slår mig hur oviktig, eller kanske omvänt viktig, den tekniska kvaliteten kan vara, när jag bläddrar i riktigt bra fotoböcker av det mer poetiskt berättande slaget. Graciela Iturbides Pájaros är full av gryn och rörelseoskärpa. Theo Elias mustiga bilder från Island i Smoke. Anders Petersen som talar om sina T3:or i termer av hur mycket motstånd de ger. För egen del uppskattar jag en del lite äldre digitalkameror som brusar snyggt. Åtminstone i rätt sammanhang - kanske inte till magasinsjobb, men för det personliga berättandet.

Apropå musiker och deras instrument: jag lärde mig nyligen om en basist som kom in till en instrumentverkstad med en avbruten bashals, hittade en kropp som verkade bra, satte ihop det, flyttade runt pickuperna och lite annat. Sen spelade han på 2400 album med basen.
Svar från mombasa 2021-08-12 09:01
Hej. Ja visst är den tekniska detaljen inte alls oviktig för resultatet i den mening att det är något betraktaren ser och följaktligen ”bearbetar” på något sätt. Får man hoppas i alla fall. Och visst är det i de bilder med ett mer subjektivt och lyriskt berättande form som grynet och oskärpan ger mervärden. Man använder de pennor, tusch och papper man trivs bäst med. Men ska man arbeta med dokumenterande foto får man kanske hålla igen lite på effekterna. Förmodligen en evighetslång diskussion vid fotografiets fikabord.
Ha det gott
/Gunnar S