Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.

Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

Rotar bland musikbilder

Salih Baysal, gudabenådad fiolspelare i gruppen Sevda, och det är sjuttiotalets första hälft, nån gång. Ett tunt knastrigt negativ ( varför är de såna?) Maffy Falay motorn bakom det hela. Bernt Rosengren, Gunnar Bergsten, Ove Gustafsson och bröderna Okay Temiz och Akay Temiz. En grupp som fick åtminstone mig på nya tankar vad gäller musik. Och det här är den tiden när allt var enklare, och livet var så komplicerat ibland. På den här tiden gick det an med alla de sorters oskärpa man kan tänka sig. Inte som numer då det helst ska vara läppfjunsskärpa  i konsertbilder. (Pentax spotmatic. Takumar 105mm)

Och här en mer modern konsertbild. Tokskärpa dock icke uppnådd. Croonern i Sweet Emma and the Mood Swingers. För övrigt ett band som kan få det att spritta i benen på vilken Påsköstaty som helst.

Konsertfoto kan också tendera till att bli en materialsport om man inte passar sig.  Är det kanske så att utrustningen tar fokus från bildens innehåll, bildernas ack så viktiga berättelse? Men visst kan man irritera sig över konsertljussättares överdrivna nyttjande av cyan och lilaaktigt ljus. Vad var det för fel på ett laxrosa filter i spottarna? ( Förvånande nog är det svårt att få träff på just laxrosa när man googlar på färgfilter. Tid, vart tog du vägen?) ( Nikon D800 24-70mm 2,8 Teknik är inte så viktigt men för en och annan kan det var den där lilla bisquiten till kaffet.)

Accordeon är ett märkligt instrument

Irina Serotyuk är en ukrainsk accordeonist som lirar i mästarklass. Meisterklasse. Masterclass. Flink i fingrarna är ett understatement.

Och eftersom hon spelar helt utan notställ, rätt ur huvudet så får fotografen vara diskret. 
Ett accordeon är ett dragspel, storlek mindre garderob, där man kan ställa om lite knappar så att det går att spela melodibasar också. Nåt som dragspelare verkar ha som en utmaning.
( Fri konsert Uppsala Stadsbibliotek en fredagslunch. )

Lite musik är alltid trevligt

Två unga musiker, nyexade från Musikhögskolan.  Morgan på gitarr och Kalle på trumpet. Soft med jazz och folkviseklang. Anar man inte ett litet, litet arv från Jan Johansson. Och trumpeten klingar lite grann som Jan Allan. Tillsammans med Anna Larsson är de en trio. Som med ungdomlig överlevnadsförmåga spelar sig igenom en sommar. Här lirar de på ett räkfrossehak i Grebbestad. Publiken är välvilligt inställd.

( Väldigt många fotografer, ofta av den professionella sorten hävdar gärna att kameran och tekniken inte spelar någon roll. Nja, jo. Visst är det så...fast. Nog spelar utrustning och tekniskt kunnande en hel roll. 
Fuji xpro1 eller vad den nu heter. Svartvit jpg, inställningar enligt bloggare Björkbom funkar nog bra. Helt manuellt. Skärpedjup som förhoppningsvis ligger rätt. Alltså ungefär som man gjorde förr i tiden.)