Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

Gatufoto i mörkrets sken

Ja varför fotas det så lite på kvällar och nätter? Vi har väl aldrig i historien varit så nattaktiva. Och kunde Brassai så. Eller Daido Mariyama. Fast dessa två ska nog inte jämföras samma dag, eller samma natt kanske.

Strosande på ett nattligt Manhattan, gatufotots Scharaffenland där i princip varje bild blir till ett gatufoto. Dock inte nödvändigtvis med humoristisk twist eller något surrealistiskt utan kanske bara så som det råkar vara. Ett slags dokumenterande förhållningssätt. Kanske inte ens en tydlig komposition. Men kanske ändå någon liten ingång.

Men nu är det stängt in till USA, ett tag i alla fall. Och det går inte att åka tåg dit heller. Vilket gör att det blir svårt att ta sig dit. Men, som sagt, det var roligt så länge det varade. Och vem vet, en och annan lärdom om det globala samhällets bräcklighet kanske dyker upp. Eller om resandets smittspridande baksida.

(Fuji X10 från den tiden den var snäll och gjorde som den skulle. En aningens lite pyssel i Silver efex.)

I fjällen som exil eller förtida karantän.

En vecka i exil. eller är det möjligt att göra karantänen i förväg är ett av små diskussionsämnen. Fjällvecka med goda vänner. Grövelsjön. Och viktigaste diskussionen är naturligtvis färg. Alltså vilken valla? Lila, rödlila, blålila..?
Och lite processfoto blir det. Men kallt om fingrarna, och kameran ligger ofta långt ner i ryggsäcken. Det blir lite foto som kanske kommer att bli nåt längre fram. Kanske nåt i den här stilen. Jag översätter ibland mina foton till teckning. Också ett sätt att framkalla bilden eller att bearbeta den. Den här blyertsteckningen är tre och en halv meter lång. Det skänker en viss tillfredsställelse att göra stora grejer. Det blir väldigt fysiskt på nåt sätt. Bilden heter "glömma".

Fotofynd. Okänd historia. Del 2

Jag fortsätter bläddrandet bland okända bilder. Här en vy som säkert någon idag kan placera. Jag har ett par ortnamn att hänga upp mitt detektivarbete på. Ludvika, Västanfors och Klackberg. Google maps är ett bra verktyg. Jag vill skapa en bild av en trakt, ett geografiskt område där bildernas berättelse hör hemma. Och bildernas tid, ungefär runt andra världskrigets utbrott. 1938-1940. Den tid jag nyss läst om i Henrik Berggrens Landet utanför, Sverige under kriget 1939-1940.
Här är i alla fall ett landskap och ett vatten där det bedrivs flottning. Bilden har ingen kommentar så man kan anta att fotografen är bekant med miljön. Och ett vattendrag där man flottar timmer måste ta vägen nånstans.

En badplats någonstans, gissningsvis i närheten av Västanfors. Men det kan så klart vara någon annanstans i ett svenskt Bergslagen. Även den här bilden borde gå att placera i geografin för den som är bekant med trakterna.

En tredje bild som talar mycket beredskapstid. Kall vinter. Vem är mannen? Vilken relation har mannen i militär fårskinnspäls till fotografen? Och var är skidornas skidåkare just för tillfället? 

I fotoalbumet finns två bilder föreställande ett tvåmotorigt bombplan. En flygintresserad bildläsare kan säkert bestämma både typ och modell, och kanske rent av miljön. De två herrarna med myndiga paraplyer berättar att här är det frågan om någon form av besök, inspektion kanske. Och i vilket förhållande till händelsen står fotografen?

Tre bilder från Klackberg i närheten av Norberg år 1940. Ett timrat bostadshus som är byggt med långsidan mot en väg. Vi ser den skymta i bakgrunden bakom elstolpen. Ett litet sällskap och kaffestund i gröngräset, nån gång i juni av blommande hundkex att döma.  Nästa bild kommer att avslöja vem som hållit i kameran och dessutom med största sannolikhet, vilken eller vilka som äger kameran och är upphovsmän till fotoalbumet.

Jo, där är han.Kostym, slips och något litet i kavajslaget. Lägg märke till att han inte är riktigt helt avspänd i förhållande till sin fotograferande hustru ( om de nu är ett par, de är kanske syskon). Kan ni höra repliken "glöm inte att spänna slutaren" eller nåt ditåt. Och vad är de som är värt att fotograferas? Kanske en bemärkelsedag eller något annat som firas. En bild på en person som av någon bör vara identifierbar. Och slutligen en bild på den lilla flickan. Enligt albumet heter hon Ragnvi och är gissningsvis i fyra femårsåldern detta året 1940. Hon skulle idag kunna vara i åttiofemårsåldern om jag räknar rätt på mina fingrar. 

Ett album med frusna ögonblick, stunder att minnas, viktiga händelser. Det dokumenterande fotografiet som drivs av viljan att komma ihåg och lusten i att gestalta. 
Trivialfotografi så som det gick till för åttio år sedan har tack vare att just de här har lyckats bli sparade fått en historisk dimension. Något att tänka på inför vår hantering av de enorma mängder bilder som vi sparar. Det är nog dags att ta fram det kritiska ögat och använda delete-knappen lite mer.