Höftskott

Idag tittade vi bland annat på Vivian Mayers bilder. Vi har nämligen halkat in på "street". Det tog en liten stund att koppla bildvinkeln till den kamera hon använde. Men med lite slutledningsförmåga, Vivians bilder och en äkta tvåögd att kika på så föll poletten ner. Vi gick igenom grundtankarna för zonfotografering ( men där villade det nog bort sig lite bland bländare och skärpedjup och, manuella inställningar). Vi tar om det nästa vecka.
Om jag har förstått saken rätt så finns det en svag aversion eller åtminstone ett lätt föraktfullt fnys mot att fotografera i midjehöjd. Eller att ta höftskott. Åtminstone luftades såna tankar i en podcast nära oss här på Fotosidan härförleden.
Jag har svårt att förstå det. Alltså om man nu, mot förmodan skulle ägna sig åt streetphoto med Rolleiflex eller liknande tvåögd, måste man då för att vara korrekt, skaffa sig en så kallad sportsökare, att sätta på toppen av kameran. Maken till bänglig och inexakt sökare får man leta efter. I sin enklaste form i princip en ram av ståltråd.

Den här bilden är dock inte ett höftskott, snarare med kameran i brösthöjd eller strax under hakan. det går det med. Och ett av de tacksammaste ställena att ta en bild, övergångstället.
Nä, inget mästerskott. Men ändå, han tvåan från vänster, är det han som ser fotografen, eller står han och vakensover? (indval)

Förväntan

Åter en av dessa bilder som ger mig en känsla av självupplevt. En okänd ung pojke på utflykt tillsammans med sin pappa. Han iakttar, seriöst, inte utan en viss spänning. Han betraktar med ett allvar som nästan känns vuxet. Han är uppriktigt intresserad och om någon skulle fråga honom vad han förväntar sig skulle han också vilja bli tagen på yttersta allvar. Om en liten stund kommer han se frihetsgudinnan om styrbord. I väntan på det kan han också titta på bogserbåtar en och annan segelbåt, måsarna som seglar, känna vinden och doften, havet.

Dramatik på 5th avenue

En stad som har 11 september i närminnet reagerar direkt. Ett skottdrama som inte vara ett terroristattentat utan mer av en
förfördelad anställd går upp och skjuter ihjäl sin närmaste mellanchef.
Helikoptrarna surrar över hela Manhattan. Adrenalinet porlar. Pressen är där. Alla!
Men vad vore NY utan lite småsnack i pausen.
( Nikon D300  24-70/2.8. Lite pyssel i Efex Silver.)

Självkritik

NY. Woman with bag. Tja, vad ska man säga. Gatufoto av normalgraden. Det är åtminstone inga ryggar. Fast...ganska nöjd ändå. Det blev nån slags rörelse och komposition i bilden i alla fall. Kvinnan med kassen, en av konsumismens prästinnor omgiven av drabanter. 
Jag kan inte komma ifrån den där subtila rörelsen och spelet mellan deltagarna som jag ändå läser in. Och hon i svart till vänster, hon som är iakttagaren, den som ser kameran. Den som ser fotografen och samtidigt gör fotografen delaktig. Eller drar jag för höga växlar..?

(lite teknik. D300  24-70/2.8 Pysslat med Efex. Beskurit lite grann.)

Dokumenterat

September 1981. En familjen Hanna ( från Palestina?) ska utvisas. Men det tycker inte eleverna på Gottsundaskolan i Uppsala. Därför inleder de en sittstrejk. De uppvaktar skola, politiker med mera och arrangerar slutligen också en demonstration. Intressant är att väldigt få av eleverna drivs av någon slags egennytta. Här är det fundamental empati och altruism som gäller.
Och återigen, detta att vi tar bilder, som dokumenterar. Det kanske vi inte tänker på i situationen, men ett antal år efteråt desto mer.
( Så lite teknik: Att få inscannade negativ rätt på en skärm är inte alldeles enkelt. Ofta är negativ av den här sorten inte på topp, det kan ha varit slarv i framkallningen, bråttom i kopieringen. Inte helt sällan aningen oskärpa. Och så vidare. det är ett pyssel att få det någorlunda. Och helst ska det vara någorlunda på de flesta skärmar.)