Fotofynd. Att se in i den okända historien

Vi hittade ett gammalt fotoalbum i samband med en vindsröjning. Hur albumet hamnat  där, vems album, vem är fotograf, vems historia är det som berättas? Det är mig fullkomligt okänt. Men det är bilder från den tiden när en bild var något lite mer än något i ett flöde. När bilden fortfarande var en markör på en tidslinje, markör i en människas eller en familjs liv. Små 6x9 kontaktkopior nogsamt inklistrade med celluloidhörn, ibland lite skojigt så där på snedden. Inte utan en viss omsorg.

Två för mig okända män vid bygget av läkarbostaden i det för mig okända Västanfors. Året är 1938. Vissa bilder har kommentarer.
Och ibland går det att lägga ihop ett plus ett. 

Och här är det nån slags karneval i Ludvika och året är 1938. Vad betyder en sån här bild? Jag var där, eller är det en journalistisk intention? Och att ett Bergslagen börjar tona fram.

Två män. Goda vänner? Bekanta? Affärskontakter? Var?

Och vem är hon? Syster? Flickvän? Kompis? Nånstans finn svaren. Eller fanns. När försvinner berättelsen förbi historiens horisont.
Det finns fler bilder i albumet. Ett flygplan verkar vara viktigt i berättelsen. Människor som dricker kaffe, män i stora byxor och bara överkroppar, ett besök på Skansen (brun- och is-björn). Ett besök i Nyköping finns med (vyer från Nyköping, de bilder som vi alla tar eller har tagit. Att bildintygande om att fotografens jag var där.) En badplats. Sjöar, vatten. Sånt som var viktigt i fotografens värld.

Egna barn och andras ungar

Det här är andras ungar. Men lika glada för det. Även med åttaveckorsbenbrott för den ene. Glad support från den andre. Jo precis, första sportlovsåket i backen berättas det.
Och min spontantanke, om än lite långsökt  är att även andras ungar borde vara egna barn. Om ni fattar vad jag menar. 

(Spontanfoto. Med tacksamt motiv. Och den tacksamma Fuji 23/1.4. Allt pyssel i CR. Det räcker nästan jämnt.)

Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)