Gatufoto. I huvudsak utan ambitioner.

Läste helt nyligen en artikel om den irländske fotografen Tom Wood. Hur han från att vara anonym långsamt blev mer och mer accepterad i de miljöer han valt att skildra. Alltså rätt långt från den anonyme gatufotografen som iakttar mer eller mindre i smyg. Tvärtom, verkar det som om Tom Woods nästan eftersträvat att vara igenkänd. Som en av många aktörer i vardagslivets köpcenter. 
Han berättar också om hur han med sin nyinköpta Leica försökte ta bilder utan att lyfta kameran till ögat och hur det, enligt honom själv oftast resulterade i mindre lyckade exponeringar med ”ett halvt huvud i nederkant och en tom himmel ovanför. Jag gillar bilder som inte ser så välkomponerade ut, som ser ut som en tillfällighet.Gerry Winogrand har sagt att om han vet hur en bild kommer att se ut, så tar han den inte. Bill Brandt fick vanligtvis med oväntade saker i sina bilder. Det var ofta de som gjorde bilden, menade han”. Men han konstaterar också att bara en på tio blir ok. Och att det är rätt smart att använda sökaren när den nu finns där.
Den här bilden handlar om något som sägs. En replik som uppfattas. Det finns inget hotfullt i bilden. Men det finns en uppmärksamhet i blicken till höger. Samtidigt lägger jag märke till att alla händer i bilden är på något sätt stängda, i olika stadier av knutenhet, beredskap. Något man kanske inte ska dra alltför stora växlar på. Räcker det till ett punctum? Räcker det till en möjlig avkodning av bilden?
Bortsett från en ständigt närvarande oskärpa, det är fortfarande oskärpans år, och en liten kontrastlöshet som är svår att komma till rätta med i bildbehandlingen så hittar jag något som fungerar i bilden. (Och, javisst, inte är det sökaren i ögat.) Jag är rätt ointresserad av komposition i den här typen av bilder. Mycket av komposition är slump eller medveten beskärning. Läsningen, och framför allt hur ett privat kontext påverkar tycker jag är särskilt intressant. Just nu i alla fall.

(NO vind och styv till hård bris. Inbjuder inte till morgondopp. Och denna veckas väder ska vara kallt, blåsigt. Man får se vad det blir nästa vecka.)

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Konsten att se

Jag återkommer ibland  till John Berger och "Ways of seeing". Många hävdar att foto inte ska handla om bildens efterföljande  seende, allså det som sker när betraktaren träder in på arenan. Kan det vara ett slags litet missförstånd av vad HCB menade med "the decisive moment- Le Sauvette". Att tänka bort betraktaren, mottagaren är förvisso inte helt ovanligt, och det kan säkert vara så att den tänkta läsaren inte alls hjälper fotografen i konceptionsögonblicket. Sannolikt inte. Men det är inte samma sak att fotografera som att publicera en bild. I publiceringen gör bilden ett kvalitativt språng. Den blir till en tolkning. I bästa fall. Börjar jag bli tjatig?
I skärgårn går det lagom fort. Det blir faktiskt ett mellan hägg och syren. Man hinner se när det händer. 

(Bilden har inte så särskilt mycket med texten att göra, bortsett från att mottagaren kan vara anonym och att det nu finns många olika sätt att se.)