Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Gatufoto och varför jag föredrar svartvitt

Ja, det är nog så att gatufoto i mycket blivit synonymt med svartvitt. Och nog kan man fundera en del över varför. För egen del blir väldigt mycket av mina bilder svartvita, oavsett motiv. Det har säkert sin förklaring i att jag tecknar mycket, har tecknat svartvitt blyerts i snart femtio år och det har helt enkelt blivit mina viktigaste uttrycksmedel (fick bevars ett kulturstipendium för några år sedan av den anledningen). Så oavsett vad som hamnar framför kameralinsen så tänker jag även där svartvitt. Sen trivs jag också med möjligheten att skapa lite korn och särskild svärta med de till buds stående medlen. Jag känner mig hemma i det precis som jag känner mig hemmastadd  i torrnål, etsning och andra grafiska tekniker.
Egentligen borde det inte vara ett problem. Var det mer korrekt att ha färgfilm i kameran i stället för svartvitt på den analoga tiden? 

Om ovanstående bild kvalar in som gatufoto låter jag vara osagt. Mitt uppsåt har mera varit att beskriva eller om man vill vara pretentiös, gestalta en miljö som nu råkade vara Manhattan. Jag hade inte som mål att ta bilder utifrån gatufotografernas egen gatufotokontext. Målet var nog att hitta nån slags närvaro (och där slog visst det pretentiösa i taket).

(bild: I krokarna kring Grand Central NY. Det luktar sopor också. Fuji x10.)

Årets första bild

Årets första bild blev ett försök i akt och mening att ta en serie porträttbilder. I nästa projekt alltså. I brist på modell, som lämnat återbud - modell eller kanske snarare en figurant verkar vara svårfunnen, går det ändå att tejpa ihop nåt som har ungefär lika mycket djup som ett huvud. Det här är alltså ingen konstbild. Enbart ett test. Papperslappen på väggen bakom för att utröna vilket skärpedjup som är möjligt i det här rummet, eller snarare vilken brist på skärpedjup som går att uppnå. Provade tre objektiv och fastnade för ett gammalt Nikkor-PC 105mm 1:2,5. Så får det bli. 

Så var det en gatufotodiskussion igång i forumen. Intressant. Men jag håller mig utanför så länge. Har nog inte så mycket att tillföra.

Annandag jul

Det finns något förtröstansfullt i det första koltrastlivet. En liten harkling så där.

Lite mer processfoto och skönsång

Som sagt, jobba på det där med en bild om dagen. En välstämd skönsjungande sångkör i söndagens shoppingbestyr dämpar kanske köplusten en aning. Vad säger krämarna om sådana tilltag?

(Även idag visar sig X10 från sin vänliga sida. Allt verkar fungera. Lite Tri-x i efterbehandlingen. Oklart varför.)