Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

Om pluggbrätten vardag och lite annat, kulturpolitik till exempel.

Idag går dagen åt till att plantera om en massa växter som ska ut från den skyddade tillvaron i växthuset. Vi sår i pluggbrätten. En och en. Sen sätter vi ut de små. Men basilikorna får åka tillbaka till växthuset. De trivs bättre där. Verktyget i förgrunden är graderat så man kan få rätt djup för frön och bönor. Göra ett lagom hål för en liten planta i ett pluggbrätte och trycka ut densamma ur brättet. Eller måtta plantavståndet i raderna. Väldigt användbart och kan säkert utvecklas.
  Kamera, den som ständigt finns tillstädes i bakfickan. 

I övrigt har dagen mestadels gått åt till att fundera gårdagens bloggaktiviteter: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/index.htm

Att bloggarna och de diskussioner som kan uppstå är viktiga. Och att FS kan bli och vara en yta där den fotografiska och bildrelaterade diskussionen kan frodas. Jag känner en viss tillit i detta.

Vad övrigt är. Jag har mot bättre vetande(?) beställt ett nytt objektiv. Det kommer nu sakteliga krypandes i webbshoppandets besynnerliga värld. Återkommer om detta.

Vad som får visas

Om socialkonservativa krafter får som de vill är det minsta höjd på ribban som gäller för vad som får visas. Passerar Sara-Vide Ericsson under ribban? Det beror mest på om de som satt sig att uttolka "folkets röst och smak" tycker och förstår hennes bilder. Men vänta nu? Ere inte lite sådär feministiskt på nåt sätt? Nä, inte sånt på vårt museum. (Om man nu har nåt.)

Sara-Vide Eriksson på Kulturhuset i Stockholm. Klart sevärt måleri. Både tekniskt och innehållsligt. Och borde passera under ribban förutsatt att den inte ligger jäms med fotknölarna.

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.