Att göra det lätt för sig

Jag har ett manuellt vidvinkel på kameran, ett 12 mm 2.0. Det har det goda med sig att om man ställer det hyperfokalt bländare 8 och avståndet runt 2 meter och låser det hela med en bit tejp, sätter ett hyfsat generöst auto-iso så har man plötsligt en kamera att i princip bara trycka av. Skärpedjupet blir generöst och utsnittet får med det mesta.  Allt med en Fuji Xpro2 och ett Meike 12mm. Rätt kul.
En del gillar fotografer, andra inte. 
(Konst på Blidö, ett sånt där sommarevenemang. Mycket folk. Bild och musik. Jag deltar med en vägg, dock icke fotografi.)

Lite mer om Prophoto och stora färgrymder

När man följer bloggar och foruminlägg inte minst här på FS förstår man långsamt men säkert att det här med färg är intressant, engagerande och väldigt ofta fyllt med antaganden, missuppfattningar och allmänt tycka till. Inte sällan lutar man sina tankar och resonemang mot mätbara faktorer som i och för sig är sanna men alltsomoftast svåra att faktiskt översätta till den individuella upplevelsen av färgmättnad, kontrast med mera. Har vi ett problem?
   Ett sätt att lösa den här knuten skulle kunna vara att tänka färg, kontrast och liknande med hjälp av andra vägar, alltså lämna RGB som rättesnöre för den individuella färgupplevelsen. RGB, additiv färgrymd må vara rätt och korrekt för färgbeskrivningen men handen på hjärtat inte helt adekvat för hur ögat och den individuella färgupplevelsen faktiskt förhåller sig.
   Ett sätt att runda det är att utnyttja NCS-systemet för att förstå färgupplevelsen. Observera att NCS (Natural colour system) inte är en färgmodell för att beskriva additiva färgrymder men den beskriver rätt bra en metod att förstå färg. Sen är det som alltid upp till individen att utnyttja sitt intellekt för att förstå. Om man så säger.
   NCS beskriver och förklarar färger utifrån hur färger upplevs och utifrån samlade erfarenheter från fler och fler personer och mätningar blir beskrivningen mer och mer exakt dock aldrig slutgiltig. NCS används i huvudsak inom färgindustrin och är ett välbekant instrument bland inredningsarkitekter, målare med flera. Ett sätt att kommunicera färg helt enkelt.
  I NCS ligger förutom färgupplevelsen som kan vara gemensam hos individer en förståelse för att färgupplevelsen skiftar beroende på mätsituationen. Om du ser två olika färgprover bredvid varandra kan du sannolikt se skillnaden mellan dem (en hyfsat skärpt försöksperson kan sannolikt uppfatta upp mot en miljon olika färgnyanser) oavsett hur nära de ligger. Om man placerar färgproverna i olika rum blir det genast lite svårare, eller visar upp proverna med förskjutning i tid. Från uppåt en miljon nyanser krymper omfånget avsevärt.
   Men kom ihåg, NCS-systemet kan inte översättas till additiv färgrymd eller färgblandning. Min poäng är att din färguppfattning är och bör vara din individuella, gärna understött av yttre faktorer som betraktningsmiljö ( vilket är väsentligt viktigare än huruvida du kalibrerat din skärm på exakthetens rand) likväl hur du kalibrerat din förståelse för hur färg förstås och upplevs, inte minst av dig själv.
Hårda ord. Jo, kanske men det är också en väg mot bättre bild.

Prophoto, säsongens repetition och lite grann om klimat och väder.

Få saker flirtar så tydligt som pioner i blom med jättestora färgrymder som till exempel Prophoto, störst av dem alla. Och varje sommar i pionblomningstid blir det en liten repetition i det här med perceptuell återgivning och relativ kolometrisk. Som man naturligtvis kan fundera på viktigheten av.
   Det digitala fotograferandet har två noder att nå upp till. Maximal skärpa, maximal färgrymd. Resten, sånt som intressant, viktig, relativt mjuk återgivning, och då är vi inte ens inne på sånt som svartvitt, eller gråskalebild borde man kanske säga, tillför bilden. Det är i den svängen ett ”digitalt” tänk möjligen kan utvecklas med lite gammal hederlig analog bildkänsla. Skulle man kunna uttrycka det.
  Skärpa handlar i grund och botten om kontrast och olika möjligheter att skapa kontrast, därom är de flesta överens. Det stora färgomfånget tycks kanske mer vara en fråga om utrustningens tekniska kompetens. Men går det att koppla ihop det, och går det att möjligen sammanföra ett analogt tänk med det digitala? Något att ständigt  undersöka.

En titt på de olika färgrymderna. Här ser man med önskvärd tydlighet att det är just i pioner och liknande motiv färgrymden Prophoto faktiskt rymmer pionens barocka svulstighet i färg. Men svulstigheten för själva pionen alltså, har sitt pris. Det är dyrt och det roliga är över på en dag eller två och blomprakten övergår till mer av ett memento mori. Förgängelsen, allt kött blir hö. Och allt det där.

Efter en dryg månads torka, torrt och blåsigt kommer till slut allt regn på en gång. Efterlängtat, välbehövligt. Vi gläds med våra regntunnor. Även om den nederbörd som kommer inom ett dygn borde fallit lite mer utspritt under månaden. Blött blir det i allafall. Och sen lite siffror. I Uppsala, som ståtar med rikets längsta meterologiska mätserie, rapporterar 2,1 mm regn under juni månad (och det i elfte timmen) vilket är nytt rekord sen 1775 (tack Anders Celsius för det). Två millimeter är inte mycket (två liter på 10 kvm) och gränsen till svårslagenhet, noll millimeter ligger farligt nära, sen går det uppenbart inte att slå fler rekord i juni månad, åtminstone inte i den här grenen. Här ute i skärgården är det ännu lite njuggare, torrare, blåsigare, soligare (Svenska Högarna, 20 sjömil österut leder solligan och vi ligger inte så många minuter efter.) Man kan ändå förundras över hur naturen hanterar det. Många blommor väljer att slå frukt, går i frö betydligt tidigare, det är bråttom så länge det finns en tillstymmelse till fukt och man får klara av jobbet snarare än snart. (Här blommade för övrigt midsommarblomster, Geranium Sylvaticum redan de sista dagarna i maj.)

Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Ramslöksnurror. Ett recept

Nja, egentligen går säsongen mot sitt slut, men är det utlovat så är det. Smördeg köper man och breder ut. Ovanpå den breder man ut den ramslökspesto man gjort tidigare. Rulla ihop som en rulltårta och skär 1-2 cm breda bitar. Pensla med uppvispat ägg och "strö på" några rostade solrosfrön och en pytteliten nypa flingsalt. Grädda i 225° cirka 10 minuter. Succé på nästkommande bubbelträff med grannarna, vännerna, släktingar eller vad man nu bjuder.

Så går dagarna i juniskärgården, vilket får mig att tänka på Harald Lindbergs målning "Juniskäret" i Brantingsskolan i Uppsala, den målning som man i samband med nybyggnation lyckades bevara och restaurera. Bilden nedan visar det spektakulära lyftet av en hel vägg för vidare transport och restaurering.  Ett konstverk som andas varje sommar som ligger för fötterna, eller stäven, både i evighet och ögonblick.