Om skärpa och oskärpa. En metod.

Barnbarn nummer sex hade i alla fall tålamod nog att rycka strömming i över en timme. Men rensningen var roligast.
Bilder av den här sorten är väl såna som vill ha lite mer skärpa och det finns många metoder. En av dem är att öka klarheten några steg. Det görs enkelt i Camera raw eller i Lightroom men kan också göras en aning krångligare men med lite mer övergripande kontroll i Photoshop. (Jag nöter fortfarande på version CS6, sista versionen innan prenumerationsmodellen dök upp.) 
   Öppna bilden och skapa ett lager av bakgrunden. Duplicera lagret. Gå in på menyrad bild-justering och välj intensitet-kontrast, då justerar du det duplicerade lagret. Gör alltså inte ett justeringslager som kommer att ligga som en justering ovanpå hela paketet. Man gör helst lite överdriven effekt på justeringen eftersom man senare kommer att moderera den i lagerfönstret. Högerklicka på lagret i lagerfönstret och välj blandningsalternativ. Fönstret lagerstil dyker upp. Välj blandningsalternativ, normal eller täcka över kanske, dra reglarna i nedre delen av fönstret "det här lagret" en bit in. Håll ner alt (pc) och dela på regeln. De här gör att övergången mellan lagrets effekt blir mjukare. Släck gärna det underliggande lagret så ser du tydligt vad som händer. Nu finns en hel massa möjligheter att justera intensitet kontrast och i och med att vi nu jobbar med histogrammets mellanparti vad gäller kontrast är det alltså ett förfinat klarhetreglage vi pysslar med. Man bör komma ihåg att skärpa handlar om kontrast oavsett om det är du som drar i reglagen eller nån slags artificiell intelligens.
Som sagt, varför göra det enkelt. 

(Så här kan lagerstilsfönstret se ut. Mycket där att pyssla med. Barnbarn nummer ett. Fotograferad för några år sedan. Nu är han tonåring. D800 24-70 2.8)

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Om att röra ihop en ramslökspesto

Ramslöken, Allium ursinum är en på senare tid hypad ingrediens i det moderna köket. Jag som är lycklig innehavare av ett ansenligt bestånd bakom boden kan alltså, om andan faller på vilket den gör med regelbundenhet, sno ihop nåt med just ramslöken som bas. Och ramslöken är dessutom ett hyfsat substitut för vitlök varför den får ingå i några korta vårveckors marinader, Säsongen är kort, milt sagt.
   Idag står ramslökspesto på agendan. Hacka och mixa ett fång ramslöksblad med en och en halv deciliter olivolja, en näve rostade solrosfrön, saften av en citron, En eller två deciliter riven Västerbottenost eller liknande. En nypa salt. Håller sig en vecka i kylen och kan frysas in en månad i alla fall. Eller bidra till en dubbel sats ramslökssnurror. Smördeg och lite pyssel som jag får återkomma till (med arbetsbeskrivning).

Rycka strömming eller tomma hinkar

(Iphone 6. Inte en tillstymmelse till efterbearbetning.)

Fredag eftermiddag, lite småkylig ostlig och ett försök att dra upp middagen. Strömming mediteraine är en paradrätt i huset. (låt marinera strömmingen i citron, vitlök, olivolja och timjan. Halstra.) Nu blir det tomt i hinken och minns jag inte andra tider när man rodde hem med en rågad tioliters hink på durken. En del hävdar att det är säl och skarv som är boven, men så många sälar och skarvar finns inte att de skulle glufsa i sig alla Östersjöns och Bottenhavets strömmingar. Ekologi, evolution och en del andra grejer sätter stopp för det innan det sker. Dessutom har man kanske inte rätt att förvägra sälar och skarvar mat på middagsbordet. Lika lite som sitt eget middagsbord.
   Industritrålning akut, men kanske på lång sikt det bedrövliga tillstånd innanhavet befinner sig i är nog skälet. Vem minns inte den tiden då frågan inför middagen inte var om torsk, utan hur många. Så rodde man ut med jollen medans pluggen stod på spritköket i pentryt och drog upp önskat antal.

Det är annorlunda nu. Och så här kan man kanske också illustrera klimat och miljöfrågor.

(Aktersnurran på bilden är en luftkyld fyrtaktare som körs på alkylatbensin. Och såväl värmelära som termodynamikens satser gäller märkligt nog fortfarande i det här hörnet av Östersjön.) 

Om massbild dåförtiden

Om massbilden idag är mobilkamerans så var sjuttio och åttiotalens massbild Instamatic. Bilden som registrator. Pang på och så ser man bilden en månad senare när bildkuvertet kommer på posten. I bästa fall. Den här bilden är dock tagen med en Nikon F, blixt och Ektachrome. Oskärpan får i huvudsak tillskrivas inläsningen från en kvarvarande  papperskopia.
   Det här är en bra bild, betydligt bättre än "svan på lugnt vatten". (Kan meddela att vikens svanfamilj har utökats med sex stycken dunbollar. Sötfaktor 5.) Rune Johnsson skulle nog för övrigt gillat den här bilden, om inte annat för att den möjligen provocerar dagens eller dåtidens bildsmak. Rune provocerade dessutom säkert en del av Fotosverige när han oförhappandes lät publicera egna pangpå-blixtbilder i tidningen Foto på den tiden  det begav sig.
   Den här bilden går inte att upprepa. Du kunde ha tagit liknande bilder, men det gjorde du inte och den här bildens berättelse är oss förborgad. Ögonblickets mysterium.  I figuranternas liv är det kanske fortfarande en viktig händelse, men fotografen har inte längre en susning om vad det handlar om. Jo, lite grann...Bilden som vittne. Bilden som minne. Jo visst...