Om härledning av bilder.

En dag med elväder, plusgrader och friska vindar, ungefär som vintrarna numera mestadels ser ut i östra Svealand, grått, vått och blåst. Då går elpriset ner. I övermorgon blir det kallt och sol, då går priset upp. Julstämning har en prislapp den också. Det om detta.

 Jag plockade  fram en bild ur pappans samlade verk. Fotograferad med en Rolleiflex, samma som står på hyllan framför mig, en kamera som ska in på rundsmörjning efter jul. Det kan den vara värd efter snart sjuttio år.
   Pappan var en som man säger, habil amatörfotograf, då och då på nivå hedersomnämnade eller rent av liten bronsplakett om han nu varit med i någon fotoklubb, vilket han mig veterligt inte var.
  Såna här bilder borde nu  fått nån form av metadata. Varför tänkte han inte på det? Nu får jag gissa mig fram till olika tänkbara situationer. Samtidigt förstår jag att pappans syfte med bilden helt enkelt var att få till en snygg bild. Kanske han sett nån bild i en fototidskrift och fått en liten inspiration hängande i bildminnet. Eller nån annan ingivelse.
  Två män på fördäck drar upp friholtarna på en passagerarbåt nångång sommaren 1944 möjligen sensommar 1945. Med tanke på pappans förehavanden borde det vara en Gotlandsbåt, sommartid indikeras av flickans klädsel där i bakgrunden, och att man drar upp friholtarna stämmer med ljuset och horisonten. Det är eftermiddag och man har precis löpt ut ur Visbys hamn. Men vilken båt är det? Hon har en mast ganska långt förut, dävertar på fördäck och lanterna i vanten. Det stämmer inte med någon av de bilder jag kan hitta på Gotlandsbåtar från den tiden.
   Nu vill väl fler än jag associera denotationen basker och randig tröja till helt andra breddgrader, Frankrike typ, men där var pappan inte då. Var han nånstans då så var det på Gotland eller möjligen till eller ifrån. Randig tröja och basker kan trots allt varit en möjlig klädsel även på en Gotlandsbåt.
    Den här kommer väl aldrig att lösas och var som sagt nog inte meningen heller. En bild utan egentligt syfte än att vara snygg, en bild där mottagaren inte är definierad eller ens påtänkt. En bild som bara vill vara en bild. Ett flanörfotografi från ett fördäck nånstans nångång.

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Klein nästa

Jag har haft Ed van der Elskens bild på kylskåpsdörren snart en vecka och försökt att se den som den bild den är. Vissa "metadata" är så klart svårt att hålla sig ifrån;  Mes filles Juliette et Madeleine, Paris 1953. Och att interiören med den slitna byrån och kartorna på väggen förekommer på fler bilder. Men om man nu inte ser det här umgänget som ett försök att överlista bilden utan mer som att bli bekant, se bilden som en vän. Flummigt kan man tycka, och det finns naturligtvis flera sätt att betrakta en bild på.

Den här veckan blir det William Klein, en bild från Life is Good & Good for you in New York som kom ut 1956. 
   Det här är uppenbarligen en annorlunda bild, situation, miljö, samspel mellan fotograf och objekt. Och en bra mycket ruffigare framtoning men så har kopiatorn uppe på Harpers Bazaar nattstängda redaktion säkert  hjälpt till en del. Ja, nu blir det en vecka med den här bilden. Återkommer.

Gotlandsvecka

Några dagar hos goda vänner i Ljugarn hör våren till, i år kompletterat med ett besök och övernattning på Stora Karlsö. Redan här kan avslöjas att det fotografiska i tillvaron utsattes för prövningar. Är man ornitolog i nåt avseende, vill man fotografera fåglar, eller orchidéer? Vackert placerade buskar och träd mot en obruten horisont? Här lurar trivialbilden i vassen om man säger. Och massbilden ligger bara ett delningstryck bort i Iphonen.
  En liten utrustningsfråga dyker upp. Vilket kamerahus till vilka objektiv? En D800 med en 70-200 kommer man inte långt med, inte ens med en 2x teleplus. Oaktat att beskärningsfaktorn är nära 200 procent. Om det gäller fåglar alltså. Med ett makro påskruvat går orchidéerna inte säkra, eller annat grönt för övrigt. Så infann sig tanken att bara ta med en Fuji Xpro2 som har tillräckligt med sensor för att klara lite beskärning. Något dedikerat fågelobjektiv saknas nu i arsenalen och hur många gånger har jag inte sagt mig själv att fåglar får de som är bättre skickade vare sig det gäller utrustning eller handaskicklighet ta hand om. Jag nöjer mig med floran, och naturskönt utportionerade buskar och träd.  

Trivialbild och massbild ja. En bildanalytisk fråga eller kanske än mer en fråga av bildkommunikativ art. När blir bilder massbilder och finns det situationer när massbilder byter skepnad och blir något annat? Eller borde man kanske byta ut begreppet massbild mot sociala media-bild? Fast det är liksom lite svårare att säga. Vem vet, ett nytt begrepp kanske dyker upp.
Jag har under några dagar samlat på mig ett antal bilder som i ena stunden lätt kan föras in i kontextet socialtmedia-bild och i nästa stund appliceras i ett trivialbildsammanhang. 

En byggnad tilhörig Stora Karlsö fyr. En röd stuga som lär vara en av de mest fotograferade röda stugorna i landet. Åtminstone på tio i topp-listan.

Är man på Stora Karlsö ska sillgrisslorna ses och helst fotograferas. Här sedda ovanifrån. Med en Nikkor 105/2.5, lämplig adapter och en teleplus x2 på Fujin. Nja...hur var det nu med fågelfotograferandet.

Åda ruvar stillsamt. Närgränsen till ådan är inte många meter, det är nästan som gatufoto.

Bilden som bevis. Säsongens första ejderungar fotograferade. Fyra stycken  varav två syns i bild.
Fortsättning följer.

En fotografisk iakttagelse och långt mellan verkligheterna

I rapporterna från den förfärliga ryska invasionen av grannlandet Ukraina (Putin, burn in hell!) finns det så klart en mängd bilder. Och det som slår mig, och antagligen fler är den höga tekniska kvaliteten. Det är färgbilder med maximal skärpa, perfekt exponerade och inte sällan med utstuderad placering av skärpeplan. Och det är bilder från plats, redigerade, distribuerade till nyhetsredaktionerna och publicerade i något som ligger alldeles intill gränsen för realtid. 
    Men det slår mig är att det finns en uppenbar skillnad i hur olika bilder berättar, hur de är komponerade, hur en del fotografer, på gränsen till iskallt, lyckas fånga inte bara ögonblicket utan något mer. Man ser en berättelse. Ett språk. Mitt i allt.
   Emilio Morenattis (TT) bild av den gråtande kvinnan framför hennes sönderbombade hus kommer nog att bli återgiven både en och två gånger i framtiden. (Bilden hittar du bland annat på SVT nyheters site.)

Och min verklighet. Efter att siktat årets första tofsvipa vid Kungsängen ( en vipa som ger blanka f-n i Putin), en gäng grågäss och en vråk. På hemväg borde en bira i vårsolens lycka gälla. Dock icke för undertecknad som får hålla sig på avstånd. Vi föll på mållinjen och drar på varsin covid. Inget frotterande med andra ord.

55mm räcker inte långt för en fågelfotograf. Stora fåglar går möjligen an om man beskär intill bristningsgränsen.