Om kameralöshet, en vecko och månadsrapport

En månad utan bästakameran har nu passerat och ordningen är återställd. Vad det kan leda till rent fotografiskt är inte lätt att veta, men några porträtt ska det nog bli.
  Fuji x10 till vilken jag hyser en viss trött kärlek till ( svår att ställa skärpa, och defekt i zoomfunktionen och lite andra tillkortakommanden) har fått tjänstgöra. Stor-Nikon (D800) har varit igång den med men jag blir mer och mer varse om vad jag använder den till. Stativ, macro, stilleben och sånt som görs i ”studio” så att säga. Fotografi under ordnade former kan man också uttrycka det.

Stina Wollter har vernissage. Då är det bysst med folk på galleriet. X10 sätter inte skärpan omedelbart och hyperfokalt funkar inte som det ska. Här hade mitt manuella 12mm vidvinkel platsat. Nästa vecka ska jag försöka krångla till mig ett porträtt under lugnare former. (Sen vill jag också att vi någon gång ska få till den där gemensamma teckningsutställningen. En får se...)

Gustav Lundgren och Antoine Boyer, Le jazz hot, Django Reinhart. Fingerfärdigt är en grav underdrift. Bra sväng och fina arrangemang, både av klassiker som Minor swing och Nuages men också en del nyskrivet. X10:s tillkortakommande är bruset över 800 ISO men med det gamla konsertfototricket, spotmätning kan man till nöds ta sig förbi det också. (Förstora inte.)

(Jodå, det blev nån bild på dimfrost också, vattenpölar och allt det där andra som hör till en grå januari. Men som sagt, nu är huvudkameran tillbaks på banan. Reparationen gick smidigt. Kameradoktorn på Birger Jarlsgatan i Stockholm tog hand om det logistiska.)

60 år sedan

"Photography in the year just passed set no records, made little significant news, revealed no important breakthroughs, established no perceptibly new trends and so far as we are aware produced no sensational new photographers."

Så skrev redaktören Bruce Downes i Photography Annual 1963. Sextio år sedan. Man kan undra vad Bruce hade skrivit om nutid med ett sextioårs perspektiv? Visst är det en fantastisk utveckling i alla fotografiska och reproducerande avseenden.
   Bruce Downes skriver i en annan artikel i samma nummer om Style in Photography och känner man inte igen diskussionen - om stil och manér, där manér inte är ett direkt  positivt värdeladdat ord. Och från stil och manér till begreppet genre är det inte så långt. Så mycket bild som publiceras och har publicerats är det inte konstigt att man känner igen bilder. Hur många olika Dublinbilder, som ett exempel, har man inte sett. Bra, originella, epigoneri, inspirerat, fotograferat lite för sent när det redan var fotograferat. Exemplen är många… De flesta ämnena är uttömda och mästerverken redan skapade. Vad finns då att ta till?
   Och det är kanske här vi befinner oss, med en liten hänsyftning till Bengt Björkboms inlägg tidigare: https://www.sfoto.se/kronika/jag-vet-inte-langre-vad-en-bra-bild-ar/

Jag tror  att förståelsen och  tanken runt vad en bra bild innefattar lite mer funderingar om bildens distribution, publiceringen. För är det något som ändrat sig sen trettio år tillbaks  är det just detta att i bilden och bildens teknik ligger i dag det omedelbara synliggörandet. Bildens devalvering men också språkets. Eftertanken, att som publicist snudda vid tanken på bildens grammatik, vad vi som fotografer, sändare vill ha sagt.

  Om några dar är det dags att åka ner till Stockholm och hämta en kamera som varit inne på reparation. I brist på fotografisk sysselsättning fick det bli en eftermiddag på Uppsala Konstgrafiska verkstad. Provtrycker en torrnål med två olika färgtyper. En modern och en traditionell. Det är mycket, roligt, pyssel med koppargrafik.
( Det är den lilla X10 som har fått tjänstgöra den här månaden. den har sina poänger men är inte riktigt helt att lita på. Men roligare än mobilkameran.)

Svampar i januari

Den här "vintern" är nog lite exeptionell. Hitills har politikernas "vargavinter" ännu inte riktigt infunnit sig, åtminstone inte här nere i den tätbefolkade delen av landet. Det är hyfsat varmt, blåser en hel del, grundvattnet återhämtar sig sakta – med eller utan översvämningar,  fästingarna vaknar och ja, lite ur led är tiden. Man har plockat ramslök ute på ön har jag hört. Det är elväder.

Är det varmt och fuktigt sätter nedbrytningen igång. Svamparna trivs, alla dessa åtminstone för mig helt okända sorterna. 

Det där gula slemmet är kanske en sån där intelligent slemsvamp? Vilket får tanken att i en hastig sekund svänga förbi tankar om AI. Det svarta i överkant är också en svamp av nåt slag.

Idag gäller den lilla, något lynniga Fuji X10 med tio år på nacken. Men den har en bra macrofunktion som passar bra när man går med näsan i marken.

Fotsvamp.

Så får man en dag att gå.

Fauske Nordnorge del 6. Avslutning.

Så kommer midsommar och kameran riktas mot andra saker än den dystra vardagen. Albumets bilder börjar fyllas av en hoppingivande ton. Man börjar se slutet på expeditionens uppdrag.
〈 Man glömmer lätt grannlandets plåga under kriget: Vid krigsslutet fanns det i Norge 100 000 krigsfångar, framförallt från Ryssland. De hade på olika sätt tagits dit av
tyskarna för att tvångsarbeta under ockupationen. I dessa slavarbetsläger för ryska, polska och serbiska krigsfångar dog under den tyska ockupationen 17 000 människor – av sjukdom, undernäring, misshandel och i vissa fall efter att ha avrättats.
(Och norrmännen själva led också. 30 000 norrmän fängslades under kriget, 8 000 av dem skickades till arbets- eller koncentrationsläger i Tyskland. 760 av dem var judar och av dessa judar var det bara 25 som överlevde. Och Nordnorge drabbades på många sätt av kriget. Staden Kirkenes bombades 328 gånger under kriget.)
HÅKAN BERGSTRÖM ur en intervju med pappan. Hallands Nyheter 14 augusti 1995 〉

Midsommar tillsammans med ryssar och norrmän.

En fotboll –"den första i Nordlands fylke efter kriget"– överlämnades till Fauske scoutkår.

Några dagar senare kunde första kontingenten utskrivas för transport hem till U.S.S.R.

Fint besök – Folke Bernadotte åtföljd av representanter för Röda korset och pressen. ( Däribland SF-journalens smattrande röst –Gunnar Skoglund. Ej med på bild.Min anm.)

Utrymningen av vårt grannläger "Peterslager" kom någon vecka senare.

"Tack Röda Armé". ( Den första krigsfångarna fick åka båt hem, senare gick transporterna mestadels med bil genom Sverige och Finland.)

Hemresan förestår – ej utan vemod på sina håll.

Ryssarna hyllar oss med sång när bussarna rullar i väg.

Dr Nordwall tackar Mellnik för god hjälp.

När vi kom till Bodö hade planet, som skulle hämta oss, kört genom asfalten på det ganska provisoriska flygfältet.
Svenskar, norrmän, engelsmän, polacker och tyskar hjälptes i bästa sämja att få upp planet och ett par timmar senare var vi åter i Luleå.

Några avslutande bilder från tågresan tillbaka till Stockholm och sen är berättelsen slut. Vad som hände sedan förtäljer inte den här berättelsen. Helt okomplicerad är inte den fortsatta historien om vad som hände med de återvändande soldaterna och vad hände med de ryska läkare och övrig personal som tog hand om fångarna efter den tyska kapitulationen. (Paret på en av bilderna här ovan lär ha haft kontakt med varandra långt in på sjuttiotalet.)
Om och hur det blir en annan publicering av den här berättelsen tål att fundera på. Bildmaterialet håller inte hela vägen och är nog delvis rätt svårt att restaurera, men visst finns det ofta ett lite oskuldsfullt skimmer över dem.  Textdokument kan fylla upp, och en intervju i Hallands Nyheter fyller upp en del tomrum. Men berättelsen kan kanske vara en om än mycket liten pusselbit i förståelsen av nittonhundratalets största katastrof.

Nordnorge 1945 del 5

Det fanns flera tyska fångläger placerade i Nordnorge i huvudsak byggda för att hantera ryska krigsfångar. Varför de hamnade där, vilken logistik som låg bakom framgår inte av den här berättelsen. Många fångar hade suttit internerade ganska länge, ett år eller mer och det var alltså från de här lägren utspridda i den norska fjällterrrängen patienterna hämtades upp.

Typiskt läger. I barackerna - av svenskt fabrikat!- låg två man hylliknande lavar i två våningar utefter varje långsida. Ingen avdelning mellan varje man fanns men man räknade högst 50 cm. Höjden mellan lavarna 50-60 cm. På detta sätt inrymdes c:a 80 personer i varje barack.

Runt lägret taggtråd och nu tomma kulsprutetorn.

En annan typ av barack.

Tusentals och åter tusentals fångar mötte döden i fångenskapen genom hunger och umbäranden eller blevo skjutna eller på annat sätt avrättade.

På många ställen hade exkrigsfångarna rest monument över sina döda, oftast mycket pampiga fastän materialet endast ar trä och betong.

I denna grav vila 800 serber.

Och all denna väntan. 
Veckorna går och det blir midsommartid. Och även i eländet firar man det lite grann. I början av juli börjar de första patienterna och före detta krigsfångarna  vara i såpass skick att de kan återvända hem till Sovjet. Det får bli nästa och det samtidigt det avslutande inlägget i den här bloggserien.