Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.

   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.