Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.


   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Inlagt 2020-05-19 20:33 | Läst 532 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Stilig saxofonist.

Nedgången sammanfaller väl med att folk blivit allt mindre benägna att acceptera att bli fotograferade. Utom med smartphone förstås, den apparaten verkar knappt räknas.
Svar från mombasa 2020-05-19 23:01
Jag skulle vilja hålla med om det helt och hållet och det är nog en bidragande orsak. Men om man tittar på det gf som produceras, och publiceras, på olika ställen i sociala medier verkar mycket gf handla om candid camera, färgkompositioner, kompositioner i allmänhet, människor som i stort sett gör ingenting annat än det förväntade. Men bilder där objektet sas är närvarande och blivet till ett subjekt är påfallande få.
Ha det gott! Gunnar S
Frekeman 2020-05-20 01:25
Folk har rätt länge varit negativt inställda till att bli fotograferade. Som gatufotograf gäller det att lära sig att inte bli sedd.

Om objektet blivit ett subjekt vill då hävda att personen är medveten om och reagerar på att fotografen tar ett foto? En del hävdar att det blir mindre gatufoto då. Att en person ser in i kameran betyder inte att det poserar och det kan funka emellanåt för gatufoto men hinner vedebörande göra till sig och reagera kan det bli en sämre gatufotobild även det finns undantag.
MattiasL 2020-05-20 23:03
Jag lyssnade igår på podcasten The Candid Frame. Ett äldre avsnitt med Peter Turnley. Han hade ett väldigt vettigt resonemang kring detta. Han berättade om hur han travade fram till en man i Havanna och började plåta i en tyst överenskommelse. Ingen sa ett ord på tjugo minuter, och det gick från ett porträtt till en berättelse om ett ögonblick, som han beskrev det. Alltså, man tar sig till andra sidan det eventuellt tillgjorda. Avsnittet rekommenderas varmt.
Måns H 2020-05-21 18:56
Lyssnade på podcasten som Mattias rekommenderade.

Oj, oj, oj!

Så blev han framgångsrik fotograf.

Familjens betydelse. Att växa upp i Mellanvästern på 1960-talet. Kameran är ett verktyg, men att fotograferandet sker i fotografens huvud.

"Sight" är viktigt för honom. Jag skulle vilja lägga in att frihandsteckning är ett bra ätt att lära sig se.
Svar från mombasa 2020-05-21 19:02
Frihandsteckningens betydelse för seendet kan inte nog underskattas. Om ni orkar 15 minuter:
https://youtu.be/0g2bkOx5D8E
Svar från mombasa 2020-05-23 13:10
Tack för tipset. Det finns ju rätt mycket tid att fylla öronen med nu.
/Gunnar S
Några snabba svar innan nattsömnen!

- Jag delar inte idén om att gatufoto generellt sett blivit mindre populärt. Idag slölyssnade jag på en gratis online-presentation med Robert Sinha, fotograf som jobbar delvis för Leica i London. Det handlade om gatufoto för nybörjare. Maxantal deltagare skulle vara 100 men mer än 200 fanns med i publiken fick jag höra. Och de senaste åren här i London så märker jag inget negativ trend för gatufotandet.
- Det här med dokumentation. Alltså, med gatufoto så får man ju alltid en dos dokumentation automatiskt. Men, det stämmer väl att man inte går och letar efter något att dokumentera utan det är väl det som intresserar en (färg, form, individ, karaktär, händelse i kombination) som gör att man trycker av och försöker fånga det hela på ett intressant sätt, gärna med en dos estetik.
- Jag lyssnade också på intervjun med Payman Hazheer. Just hans gatuporträtt menar jag inte är gatufoto (om man definierar det som "candid public photography"). Och angående humanistiska förhållningssätt så anser jag att sådana lyser igenom i renodlade gatufoton där fotografen försöker vara osynlig och obemärkt fånga situationer.
- Brännvidd. Sara Arnald som intervjuade Payman sa väl att man som betraktare ofta känner att en bild har tagits med en lång brännvidd och jag tror att för de flesta innebär att det just också känns långt ifrån. Men det finns ju förstås undantag - ett bra gatufoto är ett bra gatutfoto även om det tagits med ett teleobjektiv.
- Till sist - det där med berättelse, idé och budskap. Jag vill nog hävda att dessa inte behövs för ett lyckat gatufoto. Att dessa tre ingredienser ibland återfinns i olika mängder och kombinationer inom gatufoto stämmer men när man är ute på gatan och kämpar på så hinner man inte formulera några djupare budskap, och inte heller så vet man med säkerhet att bilden bjuder på en berättelse. Snarare tror jag att det är i skedet efteråt, när man sållar bort allt skräp och väljer ut de bilder som man vill visa då ett budskap möjligtvis kan formuleras med bilder där vissa kanske inbjuder till betraktaren att se en berättelse eller skönja en idé.
Svar från mombasa 2020-05-20 23:13
Hej
Jag tror att vi är rätt överens om en del saker. Men jag vill återkomma med fler tankar när det blir lite mer tid. Lite mycket just nu. Ha det gott på gator och torg! /Gunnar S
Svar från mombasa 2020-05-21 20:16
Hej
Jag tror att du besvarar mina frågor rätt bra. Vad gäller ett avtagande intresse är det kanske inte så globalt, och jag kan tänka mig att i en stad som London, som bevars är en av de städer där gatufoto är som mest tacksamt, också intresset är stort. Ett sant ord är att tröskeln-ingångsnivån till GF är ganska låg. En kamera och en stad, mer behövs egentligen inte. Men att steget till bra GF är långt. Många äro kallade, få äro utvalda, som man brukar säga. Och så länge som GF stannar vid en angelägenhet för utövarna, att producera, kommentera och värdera då blir det också ofta en diskussion om brännvidd, motivets medvetenhet. Att se in i kameran. Och att lägga anletsdragen rätt. Och lite annat. Sånt som för novisen kan vara en utmaning, rent av en sporre.
Men det jag intresserar mig för är, som vanligt, hur tas bilden emot av läsaren? Och att vi med läsare även räknar in de som finns utanför GF-sfären.
Och det där med det humanistiska fotografiet, ett altruistiskt och empatiskt förhållande till de avbildade. Hur ser man det? Kan man ens se det i en enstaka bild, eller behöver man se ett flertal för att kunna skönja det? Alldeles oavsett krävs det något lite extra av betraktaren-läsaren för att se och avgöra, och även för att värdesätta det.
Man kan landa vid att det handlar om läsarens tycke och smak, och så är det väl också men också om läsarens förmåga, läskunnighet vågar man kanske påstå.
Ha det gott!
Gunnar S
Frekeman 2020-05-22 00:50
Ja, visst är det lättare i London än i, låt oss säga, Säffle! Men, precis som du säger, tröskeln in i gatufotots utövande är låg, och det går nog att skapa gatufoto i mindre småstäder om man ger sig hän.

Brännvidd och motivs medvetenhet nämns mestadels när nybörjare publicerar bilder och diskussion uppkommer. Ofta vågar de inte gå nära och tror att det är lättare att stå längre ifrån med tele. De har inte heller övat upp snabbheten så ofta uppmärksammar subjektet fotografen och ser in i kameran. Visst kan det där med att se in i kameran ibland dryftas mellan erfarna gatufotografer också men det är sällan nåt man ägnar nån speciell tid åt.

Jag tror att gatufotografens humanism lyser igenom, kanske inte i alla enstaka bilder som du säger, men om man kan ta del av produktionen så kan man nog skaffa sig en hyfsat bra uppfattning till vilken grad fotografen är intresserad av det mänskliga eller tycker bättre om att hitta mönster som repeteras eller nåt visuellt skämt.

En ömsesidig relation mellan fotografen och subjektet i gatufoto är som mest minimal som jag ser det. Skulle det vara på nåt annat sätt blir det mindre gatufoto enligt min uppfattning. Det kan bli ett jättebra foto men det är nåt annat än gatufoto.

Som människa har man ju mycket gemensamt med andra människor, varför vissa gatufoton är lätta att ta till sig, utan nån direkt kunskap om gatufoto. Men, det är klart att en person som har studerat och konsumerat bra gatufoto kommer att kanske både vara mer kritisk men samtidigt kunna uppskatta kvaliteter i ett gatufoto som den okunnige betraktaren missar. Överlag så tycker jag att gatufotografen inte skall behöva bry sig om vilken publik som kommer att se bilden utan ta bilder som man själv skulle vilja se. Det angreppssättet brukar räcka tycker jag.
Nu skulle man ha haft kameran med sig! Ett utryck som de flesta av oss har sagt någon gång.
Skillnaden är den att den så kallade gatufotografen ALLTID har kameran med sig.
Man kan helt enkelt inte vara utan den.
Ett bra fotografi är en bild som man minns långt efter att bilden blivit tagen. För att eventuellt lyckas få den krävs tålamod brinnande intresse, och fram för allt mycket tid, och fallenhet.
Efter ett tag tröttnar nog många av den anledningen. Dom förstår hur svårt gatufoto eller dokumentärfoto är, och kameran blir liggande i väskan eller hemma på hyllan.
/ Bengt H.
Svar från mombasa 2020-05-20 19:04
Hej
Håller med. Men det är det där med tålamodet. Och kanske ha ett uppsåt. En vilja att berätta något. Och att hitta den berättelsen i någon av alla de bilder man tar. Och publicera. Och förhoppningsvis läser mottagaren bilden och ser ungefär hur man tänkt. Men det går åt mycket tålamod. Och övning, det ska inte förnekas.
Mot nya bilder på gator och torg!
/Gunnar S