Gatufoto. En recension

Idag blev det en titt in på Galleri Fotografi. Adress Hornsgatan Stockholm. Bengt Hansson, känd från FS ställer ut gatufoto.
   Och för det första, det går alldeles utmärkt att blanda färgbild med gråskalebild. Är printarna dessutom exemplariskt välgjorda med superb färghållning där färgtemperaturen är på graden när rätt då kan man förstå att det här blir en nöjsam läsning. Bengt Hansson kan sin sak. Det är naturligtvis ett urval av bilder, men det handlar också om att välja ur den mängd exponeringar som jag förutsätter finns. Vissa bilder har jag sett publicerade tidigare och då är det extra roligt att se dem fysiskt så att säga. Det är nu så, bilder på papper trumfar.

Och om berättandet då? Kan man hitta ett anslag, ett fotografens förhållningssätt till det han gestaltar? Ja, jag tycker det. Det finns alltid en tanke bakom Bengts bilder. Det finns ofta en slags rytm i berättandet (Bengt är basist och musiker så fattas bara annat). Och det är ett fotografi i en humanistisk tradition.

Har ni möjlighet ska ni och är i huvudstaden, ta en sväng till Galleri Fotografi. Titta, se och lär. Och ut och fotografera.

Det där med naturfoto

Är väl kanske inte det man mest behöver oroa sig tre dagar innan valet. Naturfoto är nog den minst utsatta genren inom fotografi i en eventuell mörk framtid, förutsatt att sådant fotografi håller sig på mattan vill säga. Det går ju som bekant att praktisera naturfoto på ett både radikalt och utmanade sätt. Naturfoto håller sig som mest på mattan, åtminstone efter vad jag har sett. Men, jag kan ha fel.
Detta helt och hållet på grund av en animerad diskussion här på FS om naturfoto. Läs den, följ den och pass på efter en stund halkar den inte helt oväntat in på materialfrågor och teknik.

Jonas Classons bild på lappugglan ( och en hel bok om lappugglor) har väl inte gått Naturfotosverige förbi. Det är ett exceptionellt fotografi i alla bemärkelser, och ett resultat av en enastående förmåga i alla naturfotografiets dimensioner. 
   Men, så kommer djävulens advokat in. Det är något med den där bilden. Kan det vara det vi ibland kallar disneyfiering? När djuret får mänskliga egenskaper och uttrycksmedel. Alldeles oavsett, det är med största sannolikhet inte syftet, inte avsikten, Men det blir så i alla fall. När bilden, i det här fallet Jonas fenomenala bild på en lappuggla skickas vidare till mottagaren att läsas, värderas, tolkas så uppstår en bild som tack vare bildens denotationer tolkas av mottagaren med sina privata kontext och bilder att jämföra med. Krånglig process? Jo, visst. Men samtidigt enkel. Vi läser ugglans ”minspel” och jämför med det minspel en människa har och struntar helt i att en lappuggla är en uggla med sitt liv och sin verklighet, troligen väldigt långt från en människas verklighet. (Det finns en människovärld, en lappugglevärld, en noshörningsvärld… och alla ska de samsas,)

(Bild: Iphone 6. Rätt kraftigt beskuren. På morgonens löprunda gäller denna utrustning. Trött, lite sliten rådjursget på grannens uppfart. Såg ut att ha lite löss i pälsen men det ska de inte ha på sommaren om jag förstått saken rätt. Kan vara nåt fel men jag inväntar svar från jaktkunnig i grannskapet.)

Om utsnittet och den återkommande övningen.

Hur många har inte börjat sin fotografiska karriär med ett måttligt zoomobjektiv framför kamerahuset. Åtminstone de som började sin fotografiska karriär för femton tjugo år sedan i och med den digitala revolutionen. Och sedan på outgrundliga vägar hittat nya sätt att hantera det där med brännvidd, eller egentligen utsnitt.
   Egentligen borde nog objektivet vara den del i den fotografiska proceduren som är prio ett så att säga. Den teknikala diskussionen handlar dock oftast om helt andra saker. Men man säljer nog inte fotoprylar med utsnitt som argument. Möjligen krämig bokeh eller mer troligt hypersnabb autofokus. 
   Hur hittar man sin brännvidd? Eller kanske mer riktigt hur hittar man sitt utsnitt? Hur väljer man att förhålla sig till den verklighet man har som syfte att gestalta eller dokumentera? På den analoga tiden var nog 50mm instegsbrännvidden och de flesta klev nog i med 24x36 innanför slutaren. (Idag finns det fler ju ”filmformat” så vad man har innanför linsen är inte alltid helt klart. Den som plåtade med 120 film visste nog säkert vad som fanns innanför slutaren. Vad refererar man till? Men nu tänker jag småbild eller full frame som normaliteten.)

Det finns en övning som alla fotografer bör göra vartannat år. Utsnittsövningen.  Fotografera ett motiv med en fast brännvidd. En avståndsbild, helbild, halvbild, närbild genom att förflytta dig mot motivet. Gör sen samma serie bilder genom att byta brännvidd. Det här är fotografisk elementa, men precis som att öva HLR (hjärt-lungräddning) en gång om året, ursäkta liknelsen, håller man sig beredd och uppdaterad. Tag nu den mest vidvinkliga bilden i serien där du förflyttat dig närmre motivet. Gör beskärningar av densamma så att bilderna blir jämförbara med de bilder du tog med olika brännvidder. Då förstår du, återigen, att brännvidd är lika med utsnitt. Ibland är det bra att öva på sånt man redan kan.

Om objektiven och utsnitten.

Men man borde kanske mer fundera runt objektiven, utsnitten, sättet att göra beskärningen av det ögat ser.
  Säg den analoga fotograf som inte börjat sin karriär med 50mm och sedan gått vidare mot mer vidvinkel, eller mot lite mer tele. Här räknar jag inte in ornitologer och liknande som av naturliga skäl går direkt till väsentligt större brännvidder.
  Kameran ska fungera som en handske men objektivet är ögat, det som ser, om metaforen tillåts. Kamerans främsta del är sökaren. En bra sökare är A och O. Något de flesta digitalkameror saknar. Är det kanske tilltron till bättre och bättre autofokus som är skälet? Antagligen. Och visst finns det en rimlig tanke i att tekniken gör jobbet och du kompositionen. I den bästa av världar. Men så fungerar inte samspelet mellan fotograf och utrustning. Vet man överhuvudtaget hur många ”fotografer” som ständigt kör på automatläget, oavsett kamera? Att få mina elever att våga sig fram till bländarförval tog ungefär en termin i bästa fall, som jag mins det, jag är ju arbetsbefriad av ålder gudskelov.
   Men riktigt bra sökare. Har någon nåt tips?

Men den egentligt viktigaste delen i det tekniska systemet är objektivet, och, den möjlighet att skapa utsnittet. Väl medveten om glaskemi, om slipningar etcetera så är funktionen att ändra utsnittet genom att välja brännvidd det absolut primära i fotografi. Det är utsnittet som berättar. Så var det sagt. 

Och det är väl bara att återkomma till det. Fortsättning följer.

( Fuji xpro2 23/1.4. Den unga damen på bild har inte druckit champagne. Hon är bara glad ändå.  Den champagne som överraskningsvis har nåt oss i vår stora 70+70+40 festlighet. Champagne och confit de canard. Funkar bra. Bilden handlar alltså om flera jubilarer samtidigt och några dagars firande av det.)

Med kameran som skissblock

Nu har jag passerat sjuhundrade bloggen, trägen vinner även om det är långt kvar till över tusen. Om det nu ska ses som något att sträva efter. Men nu ska det handla om kameror och utrustning. Finns här något allmängiltigt, något som kan intressera andra fotografer? Svårt att veta. Alla har nog ett förhållande till den första kameran, eller den där med wow-faktor. Den där som var ett viktigt attribut i berättelsen om ens eget liv. Nog för att andra ting kan ha betytt mycket, en bil, en motorcykel, en båt…men det som skiljer dem från kameran är kanske att kameran är och var ett instrument för att berätta, att beskriva sig själv. Ett instrument i dokumenterandet av självbilden. Inte bara ett instrument för att skapa självbilden utan just att skapa bilden. Ett instrument för att komma ihåg. Vackra saker, minnesvärda, men också för många något mer, lite oklart vad. 
   För mig kom kameran tidigt att förutom som dokumentatör också fungera som ett slags skissblock eller kanske snarare som ett komplement i  verktygen på väg mot en bild. Förutom att vara ett instrument för att skapa fotografier så klart. Och visst, livet hade garnerats med både Zeiss Nettar, Rolleiflex Baby, den där gråa ni vet, och inte minst en Robot Star som blev liksom ingången i en fotografisk värld.
   Den första riktiga var nog en Pentax spotmatic. Svart. Lätthanterlig. Men visst var det ibland lite knepigt att räkna ut exponering över kamerans stipulerade högsta 1600ASA.  Och visst gjorde den ett gigantiskt hål i studiebidraget, som inte helt och hållet kunde lappas ihop genom ensidigt kost, läs snabbmakaroner och andra levnadsomkostnader. En del preskriberat fusk med månadskort på linjen Stockholm-Uppsala ingick. Det var kreativt. Vad man kan göra med en vass skalpell och Rotrings smalaste rörspetspenna. 
Nikon F  gärna i kombination med105/2.5 dessvärre havererad. Att det ens är möjligt kan man undra. Robust är bara förnamnet.
En Nikkormat som var andrakamera. Bänglig tung och svårjobbad.
En Leica M4 Som gick fram och tillbaka på stampen ett par svängar. För att slutligen försvinna bortom livsekonomins horisont. 
En Nikon F photomic En kort bekantskap man borde haft kvar säger efterklok.
Hasselblad. Tack för långtidslån nära nog ett decennium som var mitt verktyg som deltidsarbetande produktfotograf.
Rolleiflexen, pappans gamla, som jag fick. Det fanns något ödesmättat i när han sa ”du får den”. Något förpliktigande kanske. Väl medveten om att den kameran var hans absoluta favorit, och den har hängt med sen 1943.
Och en Nikon FG som blev kameran under ett antal år, Och sen blir det digitalt. Men det återkommer jag till.

( Och bilden ovanför. Fuji Xpro2 23/1.4. Bilden som nu transformerats till en blyertsteckning 50x70 cm. Om den ”håller” ska den upp till format 150x 210 cm, kanske bredare. Det beror på hur mycket bredd det går att jaga fram ur originalet. Jag gillar stora bilder.)