Med kameran som skissblock

Nu har jag passerat sjuhundrade bloggen, trägen vinner även om det är långt kvar till över tusen. Om det nu ska ses som något att sträva efter. Men nu ska det handla om kameror och utrustning. Finns här något allmängiltigt, något som kan intressera andra fotografer? Svårt att veta. Alla har nog ett förhållande till den första kameran, eller den där med wow-faktor. Den där som var ett viktigt attribut i berättelsen om ens eget liv. Nog för att andra ting kan ha betytt mycket, en bil, en motorcykel, en båt…men det som skiljer dem från kameran är kanske att kameran är och var ett instrument för att berätta, att beskriva sig själv. Ett instrument i dokumenterandet av självbilden. Inte bara ett instrument för att skapa självbilden utan just att skapa bilden. Ett instrument för att komma ihåg. Vackra saker, minnesvärda, men också för många något mer, lite oklart vad. 
   För mig kom kameran tidigt att förutom som dokumentatör också fungera som ett slags skissblock eller kanske snarare som ett komplement i  verktygen på väg mot en bild. Förutom att vara ett instrument för att skapa fotografier så klart. Och visst, livet hade garnerats med både Zeiss Nettar, Rolleiflex Baby, den där gråa ni vet, och inte minst en Robot Star som blev liksom ingången i en fotografisk värld.
   Den första riktiga var nog en Pentax spotmatic. Svart. Lätthanterlig. Men visst var det ibland lite knepigt att räkna ut exponering över kamerans stipulerade högsta 1600ASA.  Och visst gjorde den ett gigantiskt hål i studiebidraget, som inte helt och hållet kunde lappas ihop genom ensidigt kost, läs snabbmakaroner och andra levnadsomkostnader. En del preskriberat fusk med månadskort på linjen Stockholm-Uppsala ingick. Det var kreativt. Vad man kan göra med en vass skalpell och Rotrings smalaste rörspetspenna. 
Nikon F  gärna i kombination med105/2.5 dessvärre havererad. Att det ens är möjligt kan man undra. Robust är bara förnamnet.
En Nikkormat som var andrakamera. Bänglig tung och svårjobbad.
En Leica M4 Som gick fram och tillbaka på stampen ett par svängar. För att slutligen försvinna bortom livsekonomins horisont. 
En Nikon F photomic En kort bekantskap man borde haft kvar säger efterklok.
Hasselblad. Tack för långtidslån nära nog ett decennium som var mitt verktyg som deltidsarbetande produktfotograf.
Rolleiflexen, pappans gamla, som jag fick. Det fanns något ödesmättat i när han sa ”du får den”. Något förpliktigande kanske. Väl medveten om att den kameran var hans absoluta favorit, och den har hängt med sen 1943.
Och en Nikon FG som blev kameran under ett antal år, Och sen blir det digitalt. Men det återkommer jag till.

( Och bilden ovanför. Fuji Xpro2 23/1.4. Bilden som nu transformerats till en blyertsteckning 50x70 cm. Om den ”håller” ska den upp till format 150x 210 cm, kanske bredare. Det beror på hur mycket bredd det går att jaga fram ur originalet. Jag gillar stora bilder.)

Inlagt 2022-08-31 20:39 | Läst 479 ggr. | Permalink
Det här känner jag igen! Så här har det nog varit för många fotografer! Och så brukar det uppstå ett problem efter ett antal år, om det nu är ett problem, mängden av bilder! :)
/B
Svar från mombasa 2022-09-01 16:28
Tänkte inte på det…
/Gsd