Om trivialbilden

Många fotografer såväl professionella som fritidsfotografer arbetar ofta med olika projekt. Dokumentationer eller med mera konstbildsambitioner. De flesta med tanken att nån gång få till en publicering. Många sådana projekt läggs undan, blir vilande i väntan på andra tider. Och där kan de ligga, för något som är sant är att de i framtiden kommer få ett intresse. Kan bli nåt.
   Men just nu ligger mina tankar mer åt den populistiska bilden och i det sammanhanget ligger trivialbilden nästgårds. Och där vill jag vara mycket tydlig- trivialbilder är aldrig populistiska. Alltså en trivialbild värd namnet skapas aldrig i ett populistiskt syfte. Trivialbilder skapas i sitt eget syfte, att vara nästan undantagslöst vacker, att hålla hög teknisk kvalitet, att vara allmängiltig. Att kunna läsas och förstås av alla och envar. Det kan låta enkelt men en trivialbilder låter sig gärna ”smutsas” av olika privata kontext.
   Nån som var bra på trivialbild? Ja, KW Gullers dyker upp raskt upp ur lådan. (Det betyder inte att alla Gullers bilder är triviala, det finns förvånansvärt många Gullersbilder som har det privata, något sett på någons näthinna.) Men det finns många fler, inte minst inom landskapsfotografiets domäner. Vem vill för övrigt tävla med Anselm Adams, trivialbildens mästare. Och ett kriterium på en bra fotograf är kanske förmågan att skapa fotografi som är allmängiltigt och möjligt att omfamnas av många. Där var och en av många fyller bilden med sitt privata kontext. 

Men nu får det bli en djupdykning i den egna spenaten. Rädisorna hår gått alldeles utomordentligt i år. Till frukostmackans glädje.

Det är ett surr och av flit och förnöjelse i kryddgården nu. Först i Salvian, sen i citrontimjanen. Därefter kommer citronmelissen, myntorna, isopen och oreganon. Så flitens surr håller nog i sig en månad till.

Iakttagandet av en pion. Det finns något ytterst sensuellt men samtidigt uppenbart kortlivat med pioner. Och också ett tillfälle att pyssla med ProPhoto som arbetsfärgrymd. Sånt är roligt och lite lagom pyssligt.

Fotograferat med en gammalmodig Iphone 6. Vilket den observante nog ser. Pionen saknar både dynamiskt omfång och färgtrogenhet.
Om trivialfotot och den populistiska bilden finns skäl att återkomma till.

Kan fotografiet bli politiskt fast det inte är det?

Att en bild kan bli politisk mot sin vilja, att en bild hamnar i ett nytt och i grunden egentligen inte avsett  kontext är inget konstigt i sig. Exemplen är många. Dessutom kan bilder över tid få en förändrad innebörd, beroende på vilket kontext den dyker upp i. Och då kommer frågan näst intill blixtsnabbt. Hur tänkte den som hittade bilden och gav den en ny betydelse. Morgonspringets tanke för dagen. Löprundan får kvalitet av lite mental jogging också. 

Hämtar posten och i lådan ligger där inte en liten broschyr från något som heter Alternativ för Sverige, en ännu mer mörkblå politikyttring och avknoppning än den som sitter i riksdagen. Rubriken i broschyren är, föga förvånande, ”Gör Sverige svenskt igen”. Och visst är det tanken som direkt poppar upp. Om Sverige inte är svenskt, vad är det då? Men så kommer det där lilla ”igen” på slutet. Och då undrar man liksom, när i historien var Sverige svenskt senast, för det måste väl vara innebörden i att Sverige ska bli svenskt igen. På sjuttonhundratalet? 1939? 1970? Tidig medeltid?
   Det var bättre förr säger nån. Jaha, och när då menar du? Brukar jag fråga.

Övrigt trams i broschyren lämnar jag därhän. Man får tänka på blodtrycket sitt.

Barnbarn med nymålad tröja. Jag gillar det där lite punkiga. Bilden har egentligen inte ett dugg med texten att göra. Idag fick det bli färg. Ukrainas flagga kräver det.

Men nu skulle det handla om politiskt fotografi mot sin vilja. Och det är nog ett ämne värt att reflektera över så här ett par månader innan val.
   Och då jag tänker osökt på de relativt oskuldsfulla bilder som skildrar en till synes oproblematisk tillvaro i vårt avlånga sommarland. Röda stugor, lojt vajande fanor mot klarblå himmel, glada lintottar i midsommarfestbestyr, ja ni vet, ser bilderna framför er. Och det är alltsom oftast bilder av hög (digital) kvalitet, trivialbild när den är som bäst kan man säga. Såna här bilder är lätt att kidnappa.
    Men det finns också bilder som rör sig i samma landskap men har några egenskaper därutöver vilka gör att lättsmältheten störs av en  dissonans. Det kontrapunktiska ackordet har en ton som inte smälter in, en ton som leder vidare mot något mer komplext, ibland mörkare. Nåt som gör att betraktaren behöver bromsa in sin bildläsning.  Bilder som inte låter sig kidnappas. Bilder som till förstone är det där svenska landskapet och den där egna variationen av svenskhet alla vill åt på sitt sätt, men som har just den där extra dimensionen av något mer. Ett plus ett är tre. Denotation plus konnotation adderas med privat kontext och något nytt uppstår. En ny tanke, en insikt, ett lite aningen mera.
   Varför det blir så och vilken egenskap hos fotografen som behöver adderas till formeln tål att diskuteras. Men en sak är jag säker på, det att få se många exempel på populistisk medhårsstrykande bilder den närmaste tiden. Och gör jag det är det inte fotograferna som är orsak. Det är, för att låna ord från Bo Bergström som gick ur tiden för ett tag sedan, bilder som är beställarens.

Fortsättning lär följa.

Tankar runt utsnittet

Sommarsolståndet passerades utan större dramatik. Och alla dysterkvistar som naturligtvis kläcker ur sig det där, "nu vänder det". Inga mer kommentarer.
Brännvidd är ju som bekant samma sak som utsnitt och att gå från en liten brännvidd till ett mindre utsnitt låter sig så klart göras. Svårare är att gå från en stor brännvidd till ett större utsnitt. För att råda bot på detta kan man använda ett objektiv med stor bildvinkel, dock inte så stor att man hamnar i  "fisheye-träsket". Utan just på gränsen. Kanske 16-18 mm ff. Såna brännvidder medger att man så att säga kan fotografera inne i en händelse och ut. Där bilden kan bli delaktig i ett skeende och inte enbart en observatör eller betraktare. Jag har sett några fina exempel på det under åren på FS. Nåt sånt vill jag prova närmare och av den anledningen kommer det stå ett litet paket utanför min dörr endera morgonen. Ditlevererat av någon anonym lågavlönad medlem i allt större prekariat. Dessa dolda slutkurirer i ett egendomligt system av varor och beställningars outgrundliga vägar.

Midsommar må vara färg, grönt och röda jordgubbar. Men visst är det frestande att köra lite slarvframkallad Tri-x, låt vara en digital version. Och midsommardans borde kvala in i  gatufotosegmentet. På nåt sätt.

Akvarellist

Leif Korsman är en duktig, och flitig akvarellist från Eskilstuna. Vi var kursare en gång på sjuttiotalet. Härom veckan träffades vi när han och några av hans vänner ställde ut i Uppsala. Fyrtiofyra år senare. Tiden går.
   Lite spontanporträtt, så där.
Fuji Xpro2 och 23mm 1.4. Lite eget svartvitt recept. Lite beskuret.

Om prioriteringar

Och hur man eventuellt skulle kunna gestalta detta i bild:
Media uppmärksammar med spaltkilometer köer på Arlanda mer än vad man uppmärksammat klimatproblemen under två år.
  Många hävdar att resandet världen över hit och dit befrämjar förståelsen om människor och kultur. Bullshit. Det mesta resandet handlar om att åka nånstans och bli brun med en paraplydrink i näven.

Vad övrigt är.

Vi delar ateljé. Jag försöker teckna en pion. Kollegan jobbar med horisont och det runt i kring. Det är ett mycket givande arbete och samtal.