Så var det där om perspektiv.

Vi träffades idag på coronasäkert avstånd utomhuskyligt men med en god infravärme i ryggen, min vän produktfotografen och jag. Så halkade vi in på en sån där teknisk fråga. Vi brukar hålla oss ifrån såna frågor, men nu kom det via olika outgrundliga omvägar att handla om brännvidd, perspektiv och utsnitt. Inte helt lätta saker att förklara på ett pedagogiskt och enkelt vis. Så jag gick hem och funderade vidare. Och jag antar att alla fotografer vet hur det ligger till med det här. Eller vet? Vem lärde ut detta och när? Och det här är kanske onödig vetskap, det blir väl bra bilder ändå. Måste man kunna perspektivlära för att kunna teckna? Eller tecknar man möjligtvis bättre om man gör det? Eller räcker det att man klarar av det på ett intuitivt sätt.
För det  är alltså det här det handlar om. Vad som egentligen händer när man växlar brännvidd. Och perspektiv, vad det egentligen är. Och vårt samtal handlade väldigt mycket om villfarelsen att brännvidden ändrar perspektivet. För så är det inte. Perspektiv handlar om betraktarens avstånd i förhållande till motivet, objektet. Inget annat. Brännvidden handlar om utsnitt. Den som möjligtvis tvivlar kan göra ett enkelt experiment. Har du nån gång tagit en porträttbild  på nära håll med ett vidvinkel? Och objektet har då fått en sån där skojig näsa a la tapir. Om du hade tagit porträttbilden på ett avsevärt längre avstånd hade objektet haft en betydligt mer moderat näslängd. Varför? Jo allt beror på objektets avstånd i förhållande till betraktaren. Nässpetsen är väldigt nära iakttagaren men bakgrunden är relativt sett väldigt långt borta. sånt som är nära är stort och sånt som är långt bort ser smått ut. Prova att beskära bilden, alltså byta brännvidd. Ändras näsan? Nix.
Brännvidd är inte förändring av perspektiv.

Är trivialbilder dokumenterande eller gestaltande?

Är en fråga som kan fånga ett visst intresse regniga lågtrycksdagar då västvinden ger frånlandsvind och bad och morgondopp ligger långt bort i listan.

Nu kan man så klart med viss fog fråga sig om frågeställningen i sig är relevant på nåt sätt. Har detta någon betydelse?
Ja och jo, men frågan dyker först upp när bilden publiceras och nått fram till en mottagare, läsaren-uttolkaren, hävdar någon. Andra menar att det är fotografens intention som avgör. Och hur vet man det? Och som sagt har det någon betydelse?
 Ja, om bild är ett språk så ligger det mycket kommunikation i begreppet. Bilder är sålunda till för att läsas. Eller går vi ensamma och talar i skogen, för vårt eget öra? Ja, det är kanske så trivialbilden kan definieras. Det är min röst för mitt öga. Eller åtminstone för de allra närmaste ögonen.
   Trivialbilden är väl nästan alltid gestaltande. Den gestaltande bilden har alltid någon form av tillrättaläggande i sig. Komposition, ljussättning om än i sin alldeles mest basala form, och nån slags regi. Syftet med trivialbilden är nästan alltid att vara vacker, om än inte insmickrande så i alla fall med ett positivt anslag. Den dokumenterande bilden är, om inte motsatsen så åtminstone en kommunikation om vad man faktiskt ser. Ett registrerande. (Sen kan naturligtvis en dokumenterande bild få andra kvaliteter än just de registrerande, men det är fortsättning på resonemanget.)
Resonemanget i stort haltar förmodligen något. Och kommer  så att göra tills det är så utrett som det kan tänkas bli. Allt blir inte klart och färdigt.  men det är en viktig tankerörelse i allt fotograferande.

(Barnbarn skrubbar potatis, ritar=gestaltar något. Fuji Xpro2 23/1.4.)

Goddag fru Hansson!

är ett uttryck våra barn formulerade som en beteckning för svenska filmer från fyrtio och femtiotal. (A ska uttalas som ett öppet a, aa liksom). Jag har nu en särskild förkärlek för svenskt svartvitt gärna från den tiden. Dert är en filmtyp som är sällsynt intressant att sätta analyständerna i. https://www.svtplay.se/video/26965165/det-ar-aldrig-for-sent. En svensk rulle som har en hel del intressant att titta på. I regi av Barbro Boman och med en hel del namnkunniga skådespelare i rollistan ( missa inte Karl Gustav Lindstedt!) 
Och vad kan en fotograf ha för intresse i den här filmen? Ja, man filmar i svartvitt trots att färg är en vedertagen teknik (filmen hade premiär 1956). Och filmar man i svartvitt arbetar man mycket med ljus och mörker och det som finns där emellan, skuggor. En hel del rör sig i en Öfre Östermalmsmiljö, och nu är vi i kungliga huvudstaden, en miljö som är skidrad av Lennart af Petersen, en av nittonhundratalets stora fotografer i Sverige. Filmfotot på den tiden är omsorgsfullt, inte tu tal om saken. Dramaturgin är enkel, rimlig och väldigt ärlig.http://flm.nu/2020/04/sa-hamnade-barbro-bomans-regidebut-pa-fel-sida-om-historien/. Man tittar in i en tid som ännu inte ligger bortom horisonten. Och musik av Gösta Theselius. Lägg gärna märke till att det fortfarande går att höra replikerna, antagligen för att skådespelarna fortfarande artikulerade som om de vore på en teaterscen. Då ska varje viskning höras ända upp till tredje raden. Men också för att inspelningstekniken fungerar. Man kan tycka att dagens ljudinspelningsteknik vore tusen gånger bättre men så icke.  Lägg särskilt märke till en av slutscenerna. På Skogskyrkogården söder om Stockholm (men det där blev väl lite av en spoiler).
Det är en film om nuet och dåtidens arv. Om ett land i kalla kriget, i modernismen. Om kvinnans roll.

Kan ses till den 16 juli på svtplay.

(Svårt att välja bild till den här texten.)

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)