De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Lite grann om porträtt och fotografiska förlagor

Någon som är bekant med Rembrandtbelysning? Sådan erhålles, enligt Herman Hamnqvist en av grundarna av  Sveriges Fotografers förbund, genom att modellen placeras 130 cm från ett fönster och kameran 230 cm in i rummet. "Skulle skuggsidan utfalla för mörk, får man tillgripa reflexskärmen, men med den yttersta försiktighet, så att icke den önskade effekten går förlorad". Tips från 1903.
Den här bilden skulle säkert ge Herman Hamnqvist kalla kårar. Ljuset nästan frontalt, inte riktigt. Bakgrunden så nära att både kärnskugga och slagskugga blir mycket tydliga och högst närvarande.  Frågan är om Hermans fotografiapparat mäktade med ett såpass kort skärpedjup som den här bilden har, eller om det alls vore önskvärt på Hermans tid. Sånt vet vi inget om.
Det här är Hanna. Hon är bland annat silversmed på halvtid. Hon har hjälpt mig med att vara modell för de bilder jag behövde till min utställning "Allt det vi inte såg". Jag har använt fotografierna som skissmaterial till ett antal teckningar. Inte just den här bilden dock.
Att använda kameran som skissblock är inget nytt. Impressionisterna var aldrig främmande för det. Zorn gjorde massor av sina etsningar direkt efter fotografi. Såg en intressant utställning på Thielska galleriet i Stockholm förra sommaren om detta, signerad Annica Karlsson Rixon. Man kan se det i Zorns etsningar. Den fotografiska förlagan är ytterst närvarande.

Jag gillar porträttfoto som har någon slags rumslighet i sig.

och bakom objektivet sitter väl antagligen en kamera.

Jag är nog inte ensam om att ha en lite för stor maskinpark på den fotografiska hyllan. Som jag dessutom har förmågan att ytterligare utvidga. Men jag köper begagnat så det är väl ändå lite recycling över det hela. Grejorna fyller på något sätt ändå sin funktion. Bilden här ovan har väl alla typer av oskärpa en bild kan tänkas ha? Nej, skakningsoskärpa saknas, och faktiskt inte heller fel fokus. Nej, skärpan ligger där den ligger. Här är det rörelseoskärpa som gäller. Och enbart det. För att ta den här bilden är en stor sensor, ett vältecknande objektiv av kvalitet och ett stativ av nöden.

Syftet med bilden, och ett antal andra bilder som togs samma dag ( tack Hanna) var att fungera som skissunderlag till ett antal teckningar. Men borde det inte räckt med en mobilkamera? Eller en betydligt enklare utrustning? Och stativ? Det finns ju VR. Nej. För det här arbetet behövdes bra grejer, bra bildfiler. En mobilkamerabild hade fungerat alldeles utmärkt i sin egen värld, men så fort den hamnar utanför, i printvärlden, i trycksaksvärlden, i de stora skärmarnas värld och i andra världar så är den ohjälpligt distanserad. Jag behöver helt enkelt väldigt bra oskärpa i just den här bilden. Var sak har sin grej.  Syftet är att bilden i framtiden blir en av flera ganska stora printar utifrån en bildidé som jag funderat på länge. Jag kan naturligtvis inte lova att det blir av men om jag nu har bra råvaror så är möjligheten i alla fall närmare. Fast tanken att använda bilderna som fotografiska förlagor för att teckna en fotografisk oskärpa kittlar onekligen lite.

( D800 24-70mm 2.8.   bl. 9  1/4 sek.)

Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg.

ANASTASIA SAVINOVA "High Land". Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg. 
En mycket fin utställning till stor del fotobaserad, I Åhuset Walmstedtska gården Uppsala. Sevärd!

Det är alltså Anastasia man kan se på bilden. Och så det här med fönster som ljuskälla. Och Silver Efex med Acrosfilter. Som jag har börjat gilla skarpt.)

Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.