Intressanta ämnen

Två intressanta ämnen dök upp på FS den senaste veckan. Om sRGB och AdobeRGB, eller om kvalitetshöjning i gruppen gatufotografi. Två ämnen som kan bli heta på sina särskilda sätt. Frågan är vilket man vill nappa på. Slänga in lite fotogen liksom.
   Men gatufoto är ju ett kärt ämne det också. Lite uttömt vid det här laget kanske. Svårt att arbeta med just nu när jag är långt från gator och torg.
   Kulturklimatet i utvalda sydsvenska kommuner kanske? Inget man hör om i ”dessa tider”. Antagligen bidar man sin tid i kommunfullmäktigen. Man ligger lågt. Annars kanske någon utkräver nån slags ansvar för vad som händer och den karamellen vill man inte ha på tallriken.
Och vad händer med miljöfrågan efter pandemin, postcorona liksom? Kan man undra?
Om politik ska man helst inte tycka och tänka på FS även om fotografi och politik gått hand i hand sen senare delen av 1800-talet. 
Men jag väljer, lite fegt, färgrymder.
   Jag tror att en källa till missuppfattning om färgrymder är oviljan att acceptera vad ögat förmår att registrera och vad tekniken förmår. Det är möjligen här det kan handla om en liten skvätt fotogen. Hur nära kan man komma ögats uppfattade färgrymd? Alla kartor eller avbildningar innebär en förenkling. Facit ligger egentligen i tekniken eller där tekniken möter det emotionella ögat. Det är inte tekniken det är fel på. Möjigen att tekniken inte motsvarar ögats önskemål.
   AdobeRGB är vad som gäller om du vill skriva ut. Srgb är webbens färgrymd, alltså den del av webben där vi kommunicerar. Eftersom det finns väldigt många enheter på webben har man en gång i tiden enats om en standard, en färgrymd där i princip alla förekommande skärmar och liknande utrustning kan fungera på ett nöjaktigt sätt. Men som bekant behövs en större färgrymd när vi printa eller trycker. Vilket kanske kan tyckas konstigt. Eftersom tryck och print rör sig i subtraktiva färgrymder som naturligt nog är mindre än de additiva rymderna som AdobeRGB och sRGB.
Om vi nu utgår från en rawfil så har vi alla möjligheter att gå vidare som vi vill. Vad vill du göra av informationen i din bildfil? Det är i det här läget du tilldelar filen en färgrymd, det som Stefan O så pedagogiskt jämför med att tilldela en valuta ett värde. Har du 10 enheter så blir det rätt olika värde om du väljer 10 dollar eller 10 kronor. Om detta kan man läsa i hans bok Digital bild 4.0. Gör det.  
   I Camera raw, förutsatt att du arbetar i Adobeprogram kan du tilldela bildfilen olika färgrymder beroende på vad du tänker dig ska ske längre fram. Tänker du print väljer du AdobeRGB, tänker du webb tilldelar du sRGB direkt. Det kan ibland hända att du behöver en större färgrymd än de två första, då väljer du Prophoto som är väldigt stor.
Och det är här nånstans en viktig sak dyker upp. Med vilken metod tilldelas färgrymden sina värden. Perceptuell metod eller relativt kolorimetrisk?
https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/rgb-men-vad-ar-det-som.htm
Om detta skrev jag för ett par år sedan. Det handlar lite att tolka den schematiska bilden av olika färgrymder och att förstå var en bilds färg befinner sig i färgrymden. Det är här det där med perceptuell och kolorimetrisk dyker upp.

Man bör lägga in en eventuell skrivares ICC-profil i Photoshop eller den programvara man nu använder (förutsatt att programvaran tillåter det.) Då kan man som bekant använda sig av tryckbarhetsvarning eller visa korrekturfärg för att få en någorlunda vettig bild av hur det utskrivna eller tryckta resultatet kan tänkas gestalta sig. Här finns ett antal parametrar att ta ställning till. Papperssimulering är ganska bra att ta med i beräkningen så även punktförstoring om man jobbar mot offset. Å andra sidan har de flesta tryckerier numera profiler att ladda ner och då är många parametrar inräknade.

  Tja, så mycket fotogen var väl inte det här. Men nåt att pyssla med en sällsynt regnig och blåsig dag i skärgårn. 

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.

   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Naturen i ett kontextuellt perspektiv

Ryktet gick att nu är det Adam och Eva-dags nere vid Linkudden. Vissa iakttagelser i naturen blir mer eller mindre institutionaliserade. Sånt som man ska se för att årsvarvet  ska bli komplett. Trandans, kungsängsliljor, urbana japanska körsbär, den första blåsippan, de första ejdrarna och så vidare. Alla de fåglar som dyker upp enligt almanackan inte att förglömma.
   Så en promenad ner för att beskåda händelsen är given. Att vi dessutom hälsar på Gammel-Ante (omskrivning för att sikta havsörn), ser en fiskgjuse, ett stenskvättepar och lite annat flygande får ses som en ren bonus.
   Om det är den vita varianten som är Eva eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Men fina är de.

En bild på en Adam och Eva är nog ganska långt från en komplex mångkonnotativ bild man kan komma. Och så ska väl också vara. Artfotografi är ganska grunt, alltså redundant. Faktabilder är oftast så. Man ska inte behöva diskutera innehåll och tolkning så mycket. Helst inte alls. Delvis på grund av detta är artbilder som inte är fotograferade att föredra framför fotografiet. En skicklig akvarell som tar fram det typiska från ett flertal studerade individer och återger en slags universell Adam och. Eva. Eller stenskvätta. Ett fotografi visar en individ.

Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)

Tankar om tänder

Så här i årets första dagar är det tradition att besöka tandhygienisten för allmän genomgång av tandhälsan och därpå följande rådbråkning. Nu har jag det största förtroende för min tandhygienists erfarenhet och handaskicklighet och min tandstatus är om inte mint condition så åtminstone icke utan beröm godkänt som det hette i betygen förr i tiden. Men för att få tiden att gå  i undersökningsstolen kom att tänka på en av Martin Parrs många träffsäkra bilder (Martin Parr Cinema queue. Halifax 1977)

Det är en bild som inbjuder till ett litet leende, eller en aha-upplevelse. Som är ganska enkel när man hittat poängen, vilket man gör ganska snabbt. Alla tycker naturligtvis inte att den är rolig, man kan tycka annat.
Men till saken. Är det här ett exempel på the decisive moment? Har fotografen inväntat ögonblicket? Det är så klart jättesvårt veta. Det finns inget i bilden som talar för en sån läsning. Snarare talar det väl för ett slumpskott som senare i mörkrummet visar sig vara en fullträff. Det är ändå ett runtikring-fakta som varken gör till eller ifrån. Vi läser bilden utifrån det vi ser och gör tolkningen efter det.
Martin Parr hittar ett uppenbart punctum och utnyttjar det. Det finns en möjlighet att han lurpassat, ser en skrattande kvinna, kopplar ihop Jaws-affischen med hennes aningen ojämna tandrad och i en sekund ser bildens möjliga berättelse. Och nästa gång kvinnan skrattar exponerar Parr i absolut rätt ögonblick. Noterbart är att ingen person i bilden tycks ta någon notis om fotografen. Så skulle det kunna vara, men inget talar direkt för det. Och frågan är nog egentligen av akademisk art.
Jag fick förresten godkänt av tandfröken.

(Gäddan ovanför tog jag på nät för en massa år sedan. Serverades som sig bör med smält smör och pepparrot. Huvudet fick hänga på bodväggen.)