Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.

Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Om det krafsiga. Böcker och tankar vid datorn en vardagkväll.

Jag plockar en del med bilder som ska kunna vara möjliga att översätta till något mer, eller annorlunda jämfört med fotografiets renaste form. Det kan uttrycka sig som en slags lek med uttryck, undersökning skulle man kunna säga om hågen stod till det mer ambitiösa. Nog med det.
   

Analogt negativ. Avfotograferat mot ljusbord i raw, därefter processat i Camera raw, en sväng i Efex Analog och lite småpyssel i Photoshop.

Digital bildfil. Camera raw, efex och avslipning i Photoshop. Skillnaden i uttryck finns om än inte överväldigande. I den översta bilden adderas negativets korn med det korn som efex-filtret lägger till. Att de här bilderna med konventionellt fotoseende får rött kort spelar mindre roll i det som eventueellt ska ske, övergången till fotopolymer. En teknik som gynnar det ruffiga. Även om ursprungsavsikten med polymerteknik är den motsatta.

Jag blev lite inspirerad av artikeln om Joakim Möller på Fotosidan. Intressant förhållningssätt till fotografi, rätt långt från det traditionella mörkrummet, men med ett uttryck som ligger ganska nära. Och ett bildspråk som tilltalar mig. Läs gärna artikeln.
   Läser samtidigt Samuel Poromaas blogginlägg om bok. Det är kanske dags att försöka sig på en bok,  alltså en egen, inte något gjort på uppdrag. Men för detta behövs ett synopsis, en anledning att skapa något i bokform. En berättelse och ett relevant bildmaterial. Trösklarna är många och med en viss höjd.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.