Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Benganbus 2025-08-22 23:14

Som vanligt intressanta tankar! Tack för det!
/B

Svar från mombasa 2025-08-23 11:59

Tackar och bockar. Inte helt strukturerat kanske.
/Gunnar S

alf109 2025-08-23 00:57

Själv skaffade jag en Canon eos 300d, även den med en sensor på 6,3 Megapixel. Har inga bilder kvar från den kameran. Men jag tror mer som du är inne på att det snabba flödet och nätet är på gott och ont. Det goda är att tidigare såg ju ingen mina bilder, det onda är frekvensen av uppladdningar och att få tar sig tid att betrakta och reflektera. Det skapar också en stress när många av oss mer eller mindre bytt ut de sociala kontakterna med "nätkontakter". Hur många av alla "vänner" på nätet skulle ens märka om man försvann? Hur som helst, jag tror att analogt eller digitalt gammalt eller nytt har mindre betydelse än den nya tidens sätt att kommunicera ut vad vi gör.
/Affe

Svar från mombasa 2025-08-23 12:08

Jag sneglade nog på Canons motsvarande men som inkörd på Nikon var valet lätt. Jag tror mig ha en del bilder kvar nånstans. Ett problem var att färgkalibrera kameran. Jpg-filerna var ofta nästan lite grällt röda.
Kvantitet eller kvalitet, och hur definierar vi kvalitet. Inte enbart tekniskt utan att bilder har något mer. det som man ibland definierar som 1+1=3. Och att det finns en mottagare nånstans som har den förståelsen. Att teknisk brillians ibland kan vara en berättarkomponent på samma sätt som oskärpa, ruffighet och annat också kan vara det.
Ha det gott
/Gunnar S

per-erik åström 2025-08-23 09:43

Det går att ta bra och viktiga bilder oavsett teknik. Det stora problemet är att fotografin saknar hemvist. Böcker av alla slag har Kungliga biblioteket. Filmen har filminstitutet, måleriet och grafiken sina museer osv. Men det fotografiska kulturarvet ligger i källare och på vindar och förfars. Ett exempeil: Alla negativ och kopior efter barnlöse Yngve Baum finns i några flyttkartonger i en fuktig källare i Haga i Göteborg. Yngves gamla kompis Björn har tillgång till källaren. Björn är 80+…. Vad som sker efter Björn ärnskrivet i stjärnorna.
Och hos nuvarande kuluturminister finns noll intresse för problemet.
/per-erik

Svar från mombasa 2025-08-23 12:11

Vi saknar ett fotografiskt museum, vi saknar en strukturerad insamling och bevarande av fotografiskt material. Länsmuseerna gör nog en del men har nog inte alla resurser som behövs. Ministern och departementet verkar pyssla med helt andra frågor.
Ha det gott
/Gunnar S

Erik Madsen 2025-08-23 11:39

Hej Gunnar.
Intressant inlägg, tankeväckande.
Det måste ha varit ungefär samtidigt som jag också köpte en Nikon D70. Jag hade en Canon G3. D70 kom ut 2004 och priset på den sjönk plötsligt under de "magiska" 10 000 dkr i min lokala fotobutik - 9 999 dkr!!!
När D300 kom ut 2008 kunde jag köpa den och ge min D70 i utbyte - det var tiderna. Senare blev det en D700 och här var jag tvungen att sälja min D300 privat.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag har fortfarande min D700 och det tar lång tid innan de utlovade 150 000 exponeringarna uppnås.

Svar från mombasa 2025-08-23 12:15

Hej. Jag rättade mig. Det var 2004 jag köpte D70, var tvungen att kolla kvittot. Så skulle det till ett par CF-kort också.
Övergången till D300 var ett kvalitativt språng och en kamera som jag använde mycket. Några 150 000 exponeringar blev det nog inte. Det har hänt mycket i kameravärlden de senaste tjugo åren.
Ha det gott
/Gunnar S

pic-tor 2025-08-23 17:21

Vi fotografer lever i en fantastisk tid. Vi kan fortfarande använda analog teknik jämsides med den digitala och vandra emellan dessa båda i vårt skapande. Undrar bara hur länge till?Jag köpte min första digitala kamera, Minolta 5D, 2005. Alla bilder finns kvar katalogiserade i Lightroom. De ser fort farande hyfsade ut, i alla fall på skärmen.
/Torbjörn

Svar från mombasa 2025-08-24 10:25

Tack Torbjörn. Visst är det så även om nog rätt få är analoga hela vägen in i mörkrumsväggen. Analogt med film smakar långsamhetens lov. Scanning fortsätter med det rationella.
Men det är så klart alltid resultatet, bilden, som räknas.
Ha det gott
/Gunnar S