Mitt i andra halvan av juli

Högsommar, det märker man på att naturen och kvällarna blir tystare. När tystnade den sista trasten? Och en massa andra grejer.
   Fotografiskt ointressant period, i allafall från min horisont sett. Väder och sånt inbjuder inte till foto, åtminstone inte med NikonF och Kentmere 100ASA innanför slutaren. Man vill ha mer dramatik i vädret, mer svartvithet. Även om värmeböljor är en form av väderdramatik i sig, så saknas de dramatiska och fotogeniska himlarna som uppstår när varmt möter kallt, det där som man kan se i morgonens äggkastrull. Det händer något, det rör sig. Om sånt här ska man helst inte skriva om på  FS bloggar. Ett "temata non grata" eller vad det nu heter. Då blir folk sura.
   Men, om vi tittade på de stora händelserna med  det fotografiska ögat, om vi använde fotografi  som språk. Och  beskrev händelserna i  världen, allt från väderhändelser till demonstrationer i  Israel mot regimens politik, eller vad som händer i USA, vilka avtryck kommer sådant att sätta på genrer som till exempel street photography.  Att nyhetsfotografiet gör det är nog tveklöst,  men hur landar annat fotografi? 

I helgen har jag deltagit i en konsthändelse, den årliga Konst på ön. Två dagar konst (av varierande slag om man är snäll, högt och lågt om man är sanningsenlig) men ändå rätt roligt. Jag delar tält med en fotograf med faibless för det vackra (vilket kan innebära omänskligt tidiga morgnar och båtturer ut till skären för att fånga just den där optimala soluppgången, och med lite tur få med en havsörn eller nåt annat flygfä.) Det här är ett exempel på fotografisk hängivenhet. Blir det bra bilder? ( Vi diskuterar smak, bild och vad som gör en bild bra i två dagar.) Ja, det blir det. För trots att bilderna är utmärkta såväl till teknik som komposition så fattas dessbättre den lilla komponenten, den som betraktaren själv måste addera. Betraktarens närvaro i bildläsningen. Och vad det är som betraktaren behöver addera för att förstå bilden kan nog variera. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett punctum. Kanske snarare betraktarens egna erfarenheter kopplade till motivet, som illustrationer till betraktarens egen berättelse, eller association.

(Själv ställer jag ut några små akvarellteckningar och några oljor, mycket långt ifrån perfektfotografi. Men horisonten som betydelsefull bildkomponent har vi bägge gemensamt.)

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

Artist statement. Någon?

 Om man aspirerar på att ställa ut sina alster idag i något lite mer anspråksfullt sammanhang än den egna fotoklubbens vägg, eller själv "curerar" sin utställning dyker allt som oftast begreppet "artist statement" upp. En innehållsdeklaration avgiven av utställaren. Ett intyg om att den presumtive utställarens verk motsvarar curatorns ambitioner. Man skulle kunna tycka att det räcker med de bilder man gjort, att det språket är tillräckligt tydligt för att en curator, som  förhoppningsvis är skolad i att läsa bilder, av dem bilda sig en uppfattning om bildurvalet.
   Jag anar en osäkerhet. Det handlar inte om det passande. Inte om omsorg till publiken. Tror jag att det handlar om en omsorg om den egna självbilden, curatorns alltså. En yrkesgrupp som lever i ett förmodat konkurrensutsatt hörn av arbetslivet.
   Jag har troligen själv  blivit konfronterad med detta fenomen. Som pensionär och "friherre" är en utställd bild blott en liten fjäder i hatten, inte en fråga om mat för dagen. Men jag blir lite förskräckt över att villkoren för bildkonstnärer och fotografer med ambitioner utöver den rent kommersiella bilden. Ja, jag vet, de lever tufft alla redan. Men nog är det  som en ytterligare parasit dykt upp. Curatorn.

Men artist statement-tänket har en annan dimension som den när man söker stipendier. Konst och kultur behöver sitt mecenatskap oavsett om det är privata finanser eller det allmännas pengapung. Vem styr? Vem lägger ribban? Vad är värt att satsa på, uppmuntra? Är ett stipendium en uppmuntran, ett förutsättningslös gillande typ; jag tror på dig, känn min tillit. Njä, riktigt så är det inte, och har  kanske aldrig  varit.
   Konstvärlden, där fotografi bör räknas in är sedan gammalt en värld av ryggdunk och kliande. Artonhundralets salonger, vari den borgerliga bildsynen frodades, långt från impressionism till kubism och vidare, det är inte i den borgerliga sfären det händer grejer, om man säger. (eventuellt to be continued)

Inte utställd bild men några dagar i Ljugarn Gotland tillsammans med goda vänner och samtal. Gotland, ön där träd gärna placerar sig på ett fotografiskt nöjaktigt sätt nära nog  på ett rosenlundskt sätt. 

Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.