Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Om att sysselsätta sig

och att fotografi i ett svartvitt landskap är som gjort för svartvitt, och är det lite småsnö och nyp i fingertopparna passar väl en kornig film alldeles utmärkt. En återkommen iakttagelse är att analoga kameror fungerar alldeles utmärkt i svinkallt väder. Idag är det en Nikon FG som får jobba. Den har visserligen lite batteri i sig för ljusmätningens skull. Och det är sån där vinter som är så sällsynt numera. Åtminstone för oss söder om Dalälven. Vilket också resulterat i något förvirrat "dammsugaruppror" i medierna. Som verkar handla om ja...man kan undra.

Det där med analogfotografi blir ju som bekant lätt något utsträckt över tid. Det bli färre knäpp när man ska  dra fram filmen också. Så resultaten låter vänta på sig. Men Nikon FG är skön i handen och med ett 28/3.5 blir den väldigt allround. Resultat kommer på något sätt att redovisas längre fram.

(Simulerad svartvit bild. Alltså bilden är på riktigt.  Det är metoden som simulerar. Frågan är om det då är en äkta bild? För jämförelsens skull tog jag en liknande bild med den analoga kameran. Ska bli intressant hur stor skillnad det blir och vilket jämförelseavstånd som behövs för att se den.)

Vad blev det av?

En milt sagt rätt kaxig kille. Nån gång i tidigt åttiotal, möjligen sent sjuttiotal. Först lite oklar över vem som är fotograf. Men vid närmare grävning i negativen förstår jag att det är jag själv. Kameran är en Olympus Trip, en i princip okrossbar kamera. Ljusmätning utan batterier. Med ett mycket förlåtande nästintill idiotsäkert ”auto-läge” vad gäller  skärpedjup, brännvidd och val av tid och bländare. En toppkamera helt enkelt. Men kanske inte med den där superskarpa optiken. Tri-x så klart. 
Men vem är du? Jag har tappat ditt namn och om din bakgrund och din familj vet jag ingenting längre. Eller frågan borde kanske vara vem var du? Finns du fortfarande? Så mycket minns jag att det där fingret och den där sparken avlöstes av ett skratt, nåt slags leende. Liksom ett försök att göra något man inte fick. Att testa. Jag var ju bevars läraren.
Ett lite obehagligt skav i de här bilderna från såpass långt tillbaka är att historien, tiden kan ha ändrat på mycket. Rumsterat om liksom. 
Jag arbetade i tjugofem år på en skola i ett sånt område som numera kategoriseras som särskilt utsatt. Vad utsattheten är och beror på har nog skiftat över tid. Det blev många bilder. Många namn är borta. Men ögonen minns jag ofta. En del gick det inte alls bra för. För vissa riktigt dåligt. En del blev delar av det proletariat de stammade från. En del hamnade rent av på positioner i samhället, chefer, överläkare, professorer, generaldirektörer med mera. En och annan blev rent av så kallad kändis.

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)