Törs man skriva några rader om objektiv...

Det här med objektiv är kanske en lägereld som för tillfället saktar går ner till en liten glöd. Men vackert så, och alltid intressant. Att i stället för maximal skärpa söka efter en andra egenskaper, sånt som oftast kallas objektivens karaktär är en nöjsam sysselsättning, väl medvetet om att det är rätt många parametrar inblandat i detta.
   En annan intressant faktor är den fotografiska bildens format som sällan överensstämmer med måleriet och den föreställande stafflikonstens månghundraåriga historia. Man kan tycka att fotografiet tidigt borde ha hängt på såna oomkullrunkeliga maximer. Få kameror, bortsett från storformatskameror och tingestar som Speed Graphic,  pressfotografernas standardverktyg på den tiden det begav sig, ( få filmer från trettio och fyrtiotalen som på något låter pressen flimra förbi missar att ha en Speed Graphic i rekvisitan) arbetar med format som ligger nära måleriets formatmallar. Format som 4 x 5 eller 5 x 7 är inte legio nuförtiden. Nu är det snarare så att 2x3 alltså småbildsformatet är det som är norm, oklart varför skulle man kunna säga men att en fotograf med initialen HCB finns inblandad i detta. På samma sätt, den faiblesse för det kvadratiska formatet som anses svårbemästrat och följaktligen synnerligen kittlande för den entusiastiske fotografen. I konsthistorien är det kvadratiska formatet ytterst sällsynt. I modernt inredningskonstmåleri betydligt vanligare. En kvadrat är ganska lättplacerad i ett vardagsrum men inbjuder inte direkt till excesser med det gyllene snittet. 
   Men tillbaks till det kvadratiska fotoformatet och kameror som Rolleiflex, Hasselbladare med flera. 6x6, ett rätt praktiskt och ekonomiskt sätt att utnyttja en 120-film. Men idén med formatet är på goda grunder att det genom att beskära bilden kan man med lätthet få fram en liggande eller stående bild. Det kan, eller kunde, röra sig om rätt små beskärningar. Och sällan ser man äktenskapet mellan fotografi och reproduktion, läs tidningsmedia så tydligt som i detta. Att enkelt beskära bilder så att de passar i tidningens grid, rutsystemet som styr en sidas layout och typografi. Stående eller liggande, det gick att plocka ut ur samma negativ. Bra vad? 
   Mycket i vår fotovärld har sitt ursprung i tryck och mediavärlden, saker som vi åkt snålskjuts på, lockats till att tro att det varit sanningar och saker som vi försökt bemästra. (Har jag skrivit och funderat om detta tidigare? Inte helt osannolikt.) Att hålla såna här tankar i huvudet är väl  nåt slags värn mot världens galenskaper. Och nya galenskaper att hantera varje morgon.

(Undersökningen av Nikonobjektiven fortsätter. De analoga, vilken karaktär har de om man räknar bort den analoga teknikens krumsprång. Objektivfavoriter. Vinterns försök med 24mm 2.8 är framkallade. En lite snällare framkallning vore kanske nåt. Men några bilder håller nog för att landa i fotopolymer med tiden, det är i alla fall avsikten och då är lite raspighet inte helt fel. Fomapan 200 D 76. För den som reagerar på en aning vinjettering i bilderna är det inte objektivets fel utan så enkelt som ett felaktigt valt motljusskydd som borde suttit på en 28mm.)

Om repor och skavanker

Bilder och särskilt filmfotografiska negativ har en tendens till att utsättas för tidens tand. Inte alla, men fotografier från en tid innan den "fotografiska mognaden", när fotografi fortfarande var en spännande upptäckt, kanske ett blivande verktyg för någon slags berättelse, hanterades negativ och bilder på ett inte alla gånger korrekt sätt. Om man så säger.
  Bilden ovanför är fotograferad med en Zeiss Ikon Nettar, den kameran jag blev satt till att göra mina första fotografiska lärospån med. Det är Agfafilm och bilden bör vara tagen 1960 ett år hit eller dit. Syftet med bilden är nog inte att fotografera Akademikvarnen intill Fyrisån i Uppsala, snarare det faktum att det är ovanligt högt vattenstånd. Den rejäla snöhögen berättar om dåtidens snörika vintrar och en tid innan staden hamnade i den varmtempererade klimatzonen. Ett dokumentärt foto. Sen kan man väl i efterhand lägga till att mannen som står där och betraktar det hela, som en mörk siluett, kan ge bilden en utökad dimension om man är på det humöret. Som en Bengt Ekerot (fast hans rollgestaltning har mig veterligen  inte någon hund i koppel).
   Damm på negativen är trist men en hel del repor kan ibland lägga till något mer i bilden. Något ytterligare mer till tid som gått. En ickefråga i den digitala världen. Att bilden är en aning underexponerad kan vi hoppa över. Men tidsdokument är den och tiden har många tecken.  

Lördagsfoto

Det har varit  lite snålt med fotograferandet de senaste veckorna. Mycket annat bildarbete har tagit utrymme. En lördag med lite flanörfotografi fick det ändå bli. (Och frågan, hur definieras flanörfoto?)
   Lördagens demonstrationståg, tyst så när som på dovt stämda trummor, en arabisk träblås-mollslinga hörs från en portabel högtalare. Mycket gripande.

Så blev jag intervjuad av en  glad journalist om vad jag tycker om internationella kvinnodagen. En trevlig pratstund.

Om historiens gång

Jag har läst Andreas Gedins nyutkomna bok: Christer Strömholm och nazismen. Den är, som PerErik Åström skriver i sin blogg här på FS, tunn. Det är inte mycket nytt av fakta. Mycket om CHS är redan känt och relativt väl genomlyst. Jag skriver relativt. Mitt förhållande till CHS är ganska tunnt. Någon föreläsning, ett heldagsseminarium, ja det landar nog där. Bortsett från bilderna och böckerna som alldeles oavsett satt rejäla spår i bildtänket.
   Men tillbaks till boken. CRS har varit död i många år, nån rimlig förklaring ur egen mun lär vara omöjlig oavsett det gäller snedsteg, ställningstagande eller faktiska omständigheter. Och nu handlar det om mer eller mindre underbyggda spekulationer. CHS nazistiska bakgrund kommer man inte förbi. Han har som bekant varit tydlig med det i sina böcker.
   Men så är det något som skaver. CHS har någon eller några nattgäster, inneboende, tillfälliga besökare. Nazister på flykt med Sydamerika som destination. En graverande nyhet kan man tycka. Framför allt för CHS var fyllda tjugosju vid tidpunkten och vid den åldern borde han rimligen slutat med såna dumheter. 
   När man är tjugosju borde man vara vuxen och kunna se konsekvenserna av sin inställning, att bli vuxen och insiktsfull. Men världen är full av människor, betydligt äldre som ägnar sina liv till selektion av andra människor. Är man då ond på riktigt och hur kommer det sig att vi kan om inte tolerera så åtminstone ha ett visst överseende med de yngres ondska? Och det är kanske här någonstans Andreas Gedins bok landar. Att kunna sortera, skapa avgränsningar i lite grann av tidens anda NPM, new public management där man med metoder kan värdera människor. Ja, medveten om att där slank tanken iväg, men ändå, var går gränsen för en vuxen människas förmåga att hålla tanken förnuftig? Idag vill man från vissa håll sänka straffåldern från femton år till lite lägre. När blir man vuxen?

   Väl medveten om att såna här tankar enligt rådande konsensus på FS inte gillas. Dock, Upprinnelsen, Christer Strömholms fotografi och gärning är väl åtminstone en fingertopp i det fotografiska badet.

(Läkarmottagningen Therezienstadt. En av nazismens sorteringsplatser. Nikon D300  24-70mm)

Ibland är det inte bild som gäller

Så hörs de igen, alfåglarna, gott och väl fyra femhundra. Långt ut på gränsen till vad en fältkikare förmår. Och antagligen inte heller ett fågelfototele heller. Dis och gråtoner gör sitt till. Men. Vinden har slagit över på SSO så sången bär fram ända till strandkanten. Det är nu så med alfåglar att de säkert kan vara kul att titta på och antagligen även fotografera. Men det som gör det hela är ljudet. Allornas sång "a-a-allo-a-a". Alfågel är en ljudupplevelse är min bestämda uppfattning. Ett av de små glädjeämnena i livet.