Gatufoto. Slutreplik.

Jag tror att jag anar var GF-problemet egentligen är. Det är inte tekniken, brännvidd eller svartvitt, det är inte genren i sig. Men det verkar som genren lägger krokben för sig själv. Erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet har nog inte problemet. För de går ut och vandrar, så flanörfotografer de är. Eller att de helt enkelt hävdar,  jag har något att berätta. Då kan det bli de bilder det blir, om man är flanörfotograf. Och i den efterföljande sållningen hittar de guldkornen. De bilder som därigenom blir just gatufoto. Och utgår man från en berättelse så kommer inte alla bilder fungera. Det blir ett urval där också. Problemet uppstår för de fotografer som går ut i gatan och tänker att nu minsann ska det bli gatufoto. Där är problemet, åtminstone enligt mitt sätt att se det. Jag kanske borde utveckla resonemanget, men det görs bäst i dialog. Och hur väljer jag en passande gatufotobild ur min egen oeuvre? Se det är en delikat uppgift. Jag väljer ändå den här. Det är tekniskt sett ingen bra bild. Men jag är ändå nöjd. ( En fotoblogg utan en bild vore, ja vadå?)  Den har nån form av berättelse som stämmer med mitt sätt att se på tillvaron.

Så jag har en liten avslutande tanke. Hur hade det sett ut om svensk skola hade varit bildtillvänd? Om bildförståelse hade in ympats i alla fotografer från början. Jag vet inte hur det ser ut på enskilda skolor här i landet, men utifrån politiska beslut och hur det verkar se ut är det illa. Svensk skola och NPM-samhället (New public managment) i det stora är sjukligt intresserat av att mäta allt. Betyg, siffror etcetera. Men bilder, musik, dans, litteratur låter sig svårligen mätas i matriser. I måttsystem. Nja, gatufotografins dilemma kan ske inte har så mycket med det att göra, men, en beröringspunkt finns nog i allafall.
Alltså. Gatufoto uppstår i betraktandet, i mottagarens öga. Förutsatt att mottagaren är bekant med begreppet. Det är för fotografen att använda en möjlig och en bra metod att skapa gatufotografi.

Och nu gäller det. Funkar den här analysen? Eller är jag tillbaka på ruta ett?’

Livet på ön. Februari. Och klimatet.

Nog är det lite Roland Svensson över naturen idag. Nån svartvit konvertering behövs knappt. Det drar igång en ostlig kuling. En kindbitare. Ett skrakpar kämpar i motvind, undrar vart de ska? Likaså en ensam sångsvan. Ska sångsvanen erövra skärgården? Inte mig emot. 

Alfrida gick hårt åt här ute. Det ser faktiskt värre ut än jag trodde. Så här kan en av många effekter av klimatförändringen gestalta sig. Det blir mycket trän att ta rätt på.

Och att det är så hysteriskt mycket kvistar på granar. Och det här var dessutom en ovanligt stor rackare. Tät och fin som en flaskborste. Men en såg med lite längre svärd vore inte fel. Så det blir att överväga, en ny såg eller ett nytt objektiv? Ett med tydlig fokalskala.  Allt ryms inte i en pensionerad plånbok. Tål att tänka på.
Granbilden är tagen med en något immig mobiltelefon. Om nån undrar över kvaliteten.
Efter ett sånt här fyspass är jag värd en soffa och en god brasa ( brist på ved de närmaste åren? Nej då.) och läser Naomi Kleins bok "Det här förändrar allt, kapitalismen kontra klimatet". Det är en fem sex hundra sidor om man räknar bort notapparaten. Mycket läsvärd.

Den banala ondskan

Om man uttrycker tanken att vi inte får glömma nazismens illdåd, någonsin, så kan man veta att lika säkert som amen i kyrkan kommer en replik som att "man får inte glömma allt som Lenin och Stalin stod för också". Och det är väl knappast nån som heller gör det. Glömmer alltså. Det finns något pubertalt över såna repliker, "Asså de va ju inte ba vi". Men låt oss tala om förintelsen i nu.
Och jag visar en bild från Therezienstadt, kommendantens kontor. Och tänker på den banala ondskan. (Läs gärna Hanna Arendts reportage från Eichmann-rättegången.) Therezienstadt var inte ett förintelseläger. Det var ett koncentrationsläger och fängelse inrättat som en uppsamlingsstation och genomgångsläger för vidare deportation till förintelselägren i öst, Auschwitz, Treblinka, Maly Trostenets och många andra. Ett sällsynt obehagligt faktum är att nazisterna utnyttjade Therezienstadt som ett föredöme i propagandasyfte. Och att de som såg propagandan inte tänkte tanken, varför ska dessa judar bo här i ett ghetto, för dagen uppsnyggat och blomsterprytt. Och inte i sina egna hem?
Läs mer om Therezienstadt här.

Om att beskära

I vissa genrer är det här med att beskära en bild om inte en dödssynd så åtminstone halvvägs mot diskvalifikation. Det kan man så klart fundera över. Att reportage, journalistiskt och faktabildstänk ska vara så fritt som möjligt från manipulation som möjligt är så klart rätt självklart. Men varje sökare är som bekant en manipulation. Ett sätt att välja bort. Och vem bestämmer vad som ska ses? Tja, det är väl fotografen själv som har den oinskränkta makten. Eller hur.
Irvin Penn har gjort en alldeles utomordentlig beskärning här. Det här är så klart inte ett gatufoto, eller en faktabild. Det är en modebild. Och där kan man tillåta sig ett och annat.

Här nedan är en gatufotobild som är rätt kraftigt beskuren. Faktiskt beskuren från en 105 mm. Så vi ligger nu nånstans runt 150mm (Fx ska tilläggas). Som gatufotobild är den nog tämligen ointressant, bortsett från en viss dokumentär aspekt, att den tiden,  2018-2019 var en tid när varselväst blev en helt ok modeaccesoir.

Det stilla samtalet

Just nu längtar jag efter det lugna samtalet. Det som får ta sin tid. Det som förstår att komplexitet inte är samma sak som kaos.
Det som har sin grund i tänkandet. I någon slags bildning.

(Några som samtalar efter en lång lunch. Brasserie L´Etincelle. Rue Lecourbe, Paris.)