funderingar

Robert Frank. En fin film om en fin fotograf. The Americans är väl fotoboken nummer ett. Men jag tycker att hans Parisbilder håller en klass för sig. Åtminstone en del. Sen skänkte filmen mig dessutom en musikalisk ”omläsning”. The Kills: What NewYork used to be, från albumet Midnight Boom. Mer om filmen. Den är klippt på ett lite udda sätt, ganska snabbt och i ett eget tempo som inte alltid följer den upplästa berättelsens rytm. Det blir som två taktarter som samsas, en 4/4 som samsas med en 7/8 delar. Som en bildversion av en Lasse Hollmer-låts takt,tänker jag då.
Sen slår det mig att  många bilder inte kan göras längre. Jag är helt övertygad om att den tidens fotografer också plåtade i nuet, men det  är inte det jag tänker på. Det är nåt annat som finns i deras bilder. Ja, naturligtvis, en annan teknik, andra kameror och objektiv och därmed också ett annat förhållningssätt till ljuskänslighet, till korn, till framkallning och processer. Men det är väl inte så konstigt att förstå för de som är uppvuxna i det analoga fotosammanhanget. ( Varför säger vi analogt foto?)
Det verkar som om det fanns ett annat förhållningssätt till vad skärpa är. ( Robert Frank säger en bit in i filmen på frågan om vad som krävs för en bra bild. Den ska vara skarp, och sen ett lite grann underfundigt leende.) Ja, visst levererar ett Leitzobjektiv skärpa, men jämför med vad dagens kameror kan prestera...och här blir det ingen utgjutelse i teknikaliteter.
Sen är det där...Robert Frank är en fotograf som har en berättelse. Och apropos det jag skrivit tidigare om gatufoto här i bloggen. Detta att det finns en berättelse i bilden, bilderna. Och att man känner att fotografen har något att säga. Att det finns en undertext.

Dagens bilder har inget som helst med Robert Frank att göra. Utomhus, horisontellt regn, kulingen vrålar över  Östersjön, bortanför horisonten är Balticum, en kallfrontsåska spräcker himlen. Inne, lokalbefolkningen firar Valborg, dans, ett tjugofemmanna blåsband, servering och man tar om hand. Om varandra. Och man önskar att vore det så i resten av världen också.

HCB Omläsning

Det händer väl då och då  att vi läser om böcker. Favoritromaner. Och upptäcker då nya dimensioner i berättelserna. Det kanske har med mognad att göra, eller nya erfarenheter som lägger nya raster på tillvaron.

På samma sätt återkommer jag ofta till bilder. Läser om dem så att säga. Med nya glasögon, med nytt seende. Nu har jag ”läst” Henri Cartier-Bresson under några kvällar. Att stillsamt bläddra ett par av hans  bildböcker. Bläddra fram och tillbaka. I lugn och ro och verkligen  ge sig hän bilderna.

I HCB:s bildvärld upplever jag påfallande ofta ett lugn. Ofta ett ganska ansenligt avstånd mellan betraktare-fotograf och motivet. Om man tänker att människorna i bilderna är motiven. Och är de nära, är de betraktade. Det finns väldigt sällan någon slags fotografisk påstridighet i bilderna. Väldigt sällan känslan av 35mm-närhet. För all del, visst är det åt vidvinkelhållet, jag tänker inte gå in på någon brännviddsanalys, mest därför att den teknikaliteten blir ointressant i HCB:s bilder. Hans bilder står av egen kraft, de står i sitt berättande.

 Och ofta ryggar. Ryggar som i sin bortvändhet har något att berätta. Och som sagt, väldigt ofta sker det som är berättelsen, väldigt långt borta. 

Henri Cartier-Bresson:Europeans. Förord av Jean Clair.

Ett år senare

Haha.Tack för kommentarer. Så här ser det ut idag. Ett år senare. Friherre som man är. En del sladdar nu med. En Eizo-skärm. Dropcapen är gjord av Kapaskiva och målad med mattsvart färg. Sladdlösa möss äter batterier till frukost verkar det som. Det där med 5000K arbetsljus och neutralgrå bakgrund enligt NCS, nja...hemtrevlighet går före. Eller hur?

Ett år sedan

Ett år sedan, på dagen var det här min arbetsplats. Det där med ordning och reda är rätt övervärderat...

Gatufoto, lite mer om ryggar.

En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en  "massbild", ett reseminne,  ett "vi var där".

(Nikon F  35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)