Porträtt, vad är det?

Skillnaden mellan ett porträtt och en ögonblicksbild kan vara hårfin. Spontanporträttet som kan vara ögonblick likväl som något mer utstuderat, något med avsikt. Fotografens uppsåt. Eller bilder som dyker upp långt senare. Bilder ofta med ett privat kontext, inte sällan färgade av all den tid som finns mellan exponering och en, långt senare faktisk upptäckt i negativpärmarna.
   Det finns inget underliggande spännande i den här bilden, bara en bild på en kompis nångång i sjuttiotalet. Ett ögonblick, en trettiondels sekund av tidspilen för femtio år sedan. Men, ljuset, kroppshållning, det relativt avskalade motivet. Så dyker tidsmarkörer upp. Ett armbandsur med en sån där rostfri länk. Finns såna idag?

(En fundering runt det bland ungdomar stora intresset för analogt fotografi. Om de handlar negativ svartvit film, framkallar (själv eller på labb), hur hanterar de hoppet från analogt till digitalt?  Någon form av inläsning behövs. Och hur hanterar de, och vi själva, tonomfånget?  Hur gör du? Hur gör jag? Något att återkomma till. Nikon F 50mm 1:1.8 Plus-X säger negativarket.)

För övrigt anser jag att Donald Trump bör förbjudas. Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Spontana porträtt

När vardagens bilder dyker upp med en ny betydelse. Bilder som passerade förbi blir till vittnesbörd om en tid som flytt. Hur många sådana bilder har vi inte i våra album? Kanske just det som är fotografiets essens. Bilder som hade rätt kort bästföre-datum på den tiden det begav sig. Som vore de i ett nutida massbildsperspektiv. Men såna här bilder, framkallade i dosa och, troligen även nån gång kopierade i mörkrummets varma rödmörker, har ändå  värdet i att de är skapade med en viss ansträngning. Det är inte en serie kulsprutesnabba tumtryckningar på en smartphone-display, sen är det klart. De är något mer.
   Detta är nu inte skrivet i något slags nostalgiskt försvar för det gamla analoga. Jag trivs utomordentligt väl i den digitala fotovärlden. Men jag försöker i den mån det går att sjunga långsamhetens lov i det digitala. Jo, det går jättebra.
  Alf som gick ur tiden för mer än tio år sedan. En egensinnig konstnär fotograferad i Konstfacks kafé på Valhallavägen, kan det varit 1975? Nikon F 35:an och Agfapan. Först nu häromkvällen gick bilden in i den digitala verkligheten.

lunchjazz

Lite softjazz med Hampus Adami på Katalins Jazzbar Uppsala. Ventilbasun är ett coolt instrument och Hampus lär vi få höra av om vi inte redan gjort det.

Vännerna Matti Andersson piano och Maggie Andersson sång kompletterar. Så blir det gruppbild. Det är sen gammalt.

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?