Lite mer om Rembrandt…
Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel.
Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade. Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?
Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.


Hej
Det var en fin liknelse med stort dynamiskt omfång. För visst har Rembrandt, och några till, det där riktiga djupet i mörkret. Mörker är viktigt. Sen måste jag rätta mig. Rembrandt använde nog tempera i undermålningen, inte mager oljefärg. Och asfaltlasyr som toppen på det hela. Och nu blev jag sugen på att måla skiktmåleri igen. Får rota i gömmorna vad det finns av hartser, oljor och pigment. Kan bli kul.
Ha det gott
/Gunnar S
Som du vet har jag läst "Vördnad för ljuset" av Sven Nykvist, bl a filmfotograf åt Ingmar Bergman. Han var extremt noga med ljuset. Kanske bara en lampa men den skulle ge exakt rätt ljus för just den personen.
Jo, de var händiga de där konstnärerna på den tiden. Lasyrmåleriet leder till att färgerna blandas optiskt genom att ligga under eller på varandra. Sven Nykvists bok har jag läst. Den finns nog på biblioteket så en omläsning är inte omöjlig.
/Gunnar S
Ja verkligen, idag är oljefärgerna allmänt sett bättre och framför allt fler. Så var det inte på artonhundratalet när de industriproducerade färgerna dök upp, vilket som bekant ledde till massor med problem, inte minst för dagens konservatorer.
Har du egen erfarenhet av konservatorsarbete? Jag hade en vän och kollega, tyvärr bortgången, som arbetade som konservator. Vi hade intressanta diskussioner om såna här frågor och jag sög i mig ett och annat.
Akvareller mörkt. Oljor ljust. Så sant som det är sagt.
Nej, jag är inte konservator men har haft lyckan att samarbeta med några och lärt mig den vägen. I botten har jag ett stort intresse för all slags bildskapande. Foto, måleri, teckning osv. Jag blev imponerad av dina initierade kommentarer om Rembrandt. Ofta förbluffande stora kunskaper på olika områden här på bloggen. Tack för trevligt utbyte av kunskaper vi tycks dela!
Just det där med ”franskbrödet” höll på att ställa till det ordentligt när man rengjorde målningarna i Uppsala domkyrka. Lyckligtvis kom man på rätt spår ganska snabbt. Jag vill minnas att Domenico Inganni skriver nåt om brödet i boken Stuckatörens hemligheter ( finns på Bokbörsen om du inte redan läst den.). Det där med torrpastell är ett knep jag inte hört talas om men det verkar som en förträfflig metod att göra en korrigering som enkelt går att göra ogjord. Tack för det tipset!
/Gunnar S
Jag har faktiskt sett pastellkritor användas utomhus! Det var på Tekniska Högskolans nybyggda arkitekturbyggnad klar 1957/58. Den hade ritats av professorn där Nils Ahrbom, mest i tegel men en del vita släta inslag. Han tyckte att kontrasten blivit för hög och så kom hantverkare med stora färgade kritblock och tonade ner under hans överinseende.