Japansk aprikos och en liten tanke om färgrymder

Nu är det tid för den japanska aprikosen att blomma i Botaniska trädgårdens orangeri. Och också årets tillfälle att kalibrera luktsinnet. Den här blomman har en svårslagen subtil doft. Men det är även tillfälle att prova ett gammalt manuellt objektiv, ett Vivitar 90mm 1:2.8 macro på min D800. En kamera som blivit medelålders och ett objektiv som om inte är direkt veteran så dock med frontlinsen riktad mot pensionen.
    Och man kan så klart fråga sig vad poängen är med gamla objektiv. Bortsett från en i mina ögon rätt snygg bokeh även om de oskarpa cirklarna inte infinner sig här. Det  finns en kromatisk aberration som inte är så lätt att trolla bort. (Lite skakningsoskärpa får trots enbent stativ skyllas på operatören.)

Om uppsåtet med en bild är att beskriva en doft, hur går man då tillväga? Liljors kamferartade doft gör sig bäst med lite underexponering och en dos oskärpa. Den japanska aprikosen har en friskare doft, men ändå mjuk, kanske lite mer kontrast? Lite ljusare? Och här slirar jag in på parfymörernas professionalitet, ett område som är fullständigt outforskat i min värld. Bäst att hålla sig utanför.
   Men frågan kan vara berättigad. Vad är syftet med en bild? Vad vill fotografen beskriva? Något mer än en välexponerad bild, något mer än en förväntad komposition? Oavsett motiv.

( Med raw-format har vi som bekant en fil som kan användas på alla upptänkliga sätt. Att börja med att tilldela bilden en färgrymd. Det är ofta frestande att använda Prophoto i tron att den gör underverk med färgåtergivningen, men Prophoto pysslar så att säga mycket med färgtoner som inte kan ses på de flesta bildskärmar. Profilen ska helst användas med det i bakhuvudet. I många fall är de här stora färgrymderna onödiga då man inte alla gånger vet hur stor färgrymd fotografens öga kan tänkas ha registrerat i fotograferingsögonblicket. Färg är ingen exakt vetenskap. Det blir nog fortsättning följer på det här. När tiden och andan faller på.)

Om makro och den närvarande oskärpan.

Allt som syns i en bild bör betraktas som en berättarkomponent. Avsiktlig eller oavsiktlig. Men syns den så syns den. Så även oskärpa. Och då kan man fråga sig vad oskärpa egentligen berättar. Eller hur oskärpa har utnyttjats i bildhistorien. På olika sätt och i olika syften. Och frågan om olika sorters oskärpa.

Årets första luktärt fick inspirera till några bilder och en fundering runt oskärpa. I måleriet lägger man gärna en slags oskärpa ut i kanterna av bildytan, detta naturligtvis för att fokusera bilden, och blicken på det centrala och sannolikt viktiga bildinnehållet. Det här är något som impressionisterna drar i väg ganska långt men det sättet att måla dyker upp då och då i konsthistorien allt sedan renässansen. Men en typ av oskärpa som är ny genom fotografiet är oskärpan i djupledd. Det korta skärpedjupet. Som naturligtvis kan efterlikna ögats ständiga skärpekorrigeringar. Sekundsnabbt med samma tempo som de blixtsnabba saccadiska ögonrörelserna. Med den skillnaden att fotografiet fryser ett ögonblick, ett tillfälle i ögats fokusering. Det här med kort skärpedjup var för övrigt vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt i det tidigare fotografiet. För att skapa en konstnärlig oskärpa fick fotografen ta till andra metoder i efterbehandlingen. Men det är en annan historia att återkomma till. Vad händer om något betydelsebärande i bilden, i det här fallet luktärtsblomman hamnar i en lite diffus oskärpa. Och här kan det bli intressant eftersom dagens fotograf i gemen eftersträvar skärpa över hela bildytan, för så har den fotografiska industrin  sagt. Men i den här bilden hamnar betydelsebärande bildelement i lätt oskärpa och hur ska man då tolka det. Förutsatt att man har lite vidare perspektiv än att bara med fotoentusiastens tvärsäkra tanke konstatera att skärpan sitter fel.

En oskärpa, om än aldrig så subtil kan uppfattas som en ett undflyende, en bildens och berättelsens osäkerhet. En poetisk dissonans kanske. Något som kanske, möjligen fäster blicken på något som behöver tolkas. En oskärpa som triggar ögat att försöka se bättre. Precis som när den skumögde anstränger synen för att överbrygga grå starr, smutsiga glasögon eller någon annan defekt.

Eller så får dagens lilla laboration avslutas med ett vanitasmotiv. I det här fallet gestaltat med luktärt och några döda bin. En holländsk sextonhundratalsmålare hade inte gjort det bättre. Får man vara lite nöjd, oskärpa till trots.