Mormor– ett porträtt

Först som sist. Det här inlägget handlar inte om fotografi.

På väggen har vi en teckning ritad för flera år sedan av ett då tioårigt barnbarn. Bilden är gjord i ett sammanhang då familjen är samlad, gissningsvis en julaftonskväll eller så. Det här är en bild som fortfarande fascinerar mig och den tål en bildanalys.
  Personen i mitten är mormor (min fru). Hon dominerar bilden av förmodat två skäl, hon är motivets huvudperson som dyker upp först i teckningens tillblivelse, hon är i egenskap av mormor äldst, viktigast. Mannen till höger är barnets pappa väsentligt mindre där tecknaren också noterat det lite spretiga skägget. Den lilla flickan till vänster är lillasyster.
   Bakgrunden, en akvarell föreställande ett skärgårdslandskap i oväder. På var sida skymtar andra tavlor, igenkännbart återgivna. På bordet ett som det ser ut korsord under läsning, ett vinglas, en skål med nötter (?) och en upp och nervänd bild framför lillasyster. Lägg märke till att korsordet också vänt upp och ner. 
   Oavsett om betraktaren faktiskt känner till situationen går det att läsa ut olika saker, som hemmiljö, familj, helgdag, gemenskap.
Mormor är som sagt störst därefter minskar storleken på de återgivna. Intressant är att pappan är väsentligt mindre än mormor, inte bar på grund av att han ska få plats i bildytan, han är redan beskuren. Och att lillasyster är så otroligt mycket mindre. Viktigheten illustreras med storlek.
   Det här är ett värdeperspektiv, något som de gamla egyptierna pysslade med. 

Trots perspektivets överenskommelser är återgivningen av växter och djur naturalistisk, såväl som människornas proportioner. Däremot inte ögats placering i ansiktet, likaså axelpartiets vridning i förhållande till figurernas bäcken. Prova det själva, om inte annat en bra stretchövning.

Förutom värdeperspektiv och beskärning av motivet till ett utsnitt finns en intressant aspekt, som ligger nära det perspektiv och utnyttjande den spanske barockkonstnären Diego Velasquez använder i målningen "Las Meniñas" där konstnären utnyttjar ett slags omvänt perspektiv. Vi ser en prinsessa i mitten omgiven av två hovdamer, den ena har sin uppmärksamhet riktad mot den lilla prinsessan, den andra i en nigning och blicken riktad mot en tänkt betraktare. Till höger en dvärg, en gosse och en hund. Till vänster står målaren med pensel och palett framför en uppspänd duk som vi ser baksidan av. Vad målar han av? Den frågan besvaras i spegeln i rummets motsatta ände. Kungen och drottningen som står modell och prinsessan med sin hovdamer kommer in för att se vad mamma och pappa håller på med. Bildbetraktarens perspektiv är kungen och drottningens. 

Ungefär så kan vår teckning tolkas. Vi ser det tecknaren (konstnären) ser. Tecknaren avbildas till vänster, det är  bilden på bordet  som lillasyster har ritat.
Att vår tecknare förutom värdeperspektiv och utsnittets möjlighet också accentuerar  sånt som skägg, mormors rynkor och hårknut, glasögon  och hennes ögonlock, blicken vänd nedåt mot korsordet. Som ligger upp och ner, beroende på vad? Att det faktiskt gjorde det eller för att lillasysters teckning också gör så.

Eller, det kanske handlar om fotografi i alla fall. Fotografi är ett språk med bildens grammatik oavsett det är hemmamys i soffan, politik, blåmesar eller vad det nu vara månde.