Om baksidor och innanför

Björn Thundal bloggade för några veckor sedan om baksidor, och Jerry S bloggar om en nyinförskaffad Stortriss. Sånt som får en att titta runt lite i närområdet och fundera runt båtar. Här ligger från vänster en uttjänt segeleka. Akterspegeln och alla bord som ansluter är och var helt ruttna varför ekan fick gå i hagen som det heter om gamla hästar. Numera lekplats för barnbarnen som också lärt sig skillnaden på båt och träbåt. Träbåt är en klass för sig om man så säger. Därefter en Trissjolle som skulle kunna bli nåt med nedslipning, några lager gelcoat, lite förstärkningar här och där. Men då vore det på plats med ett tält som möjliggör arbete, väderskyddat och i lugn och ro. Längst till höger en liten släpjolle som räddats ur evighetens förgängelse. Den tjänstgjorde en vinter som slängkälke på båtklubben till barnens glädje innan den återtogs till tjänsten som just släpjolle.
   Och varför detta inlägg? Kanske därför att bilden är vardaglighetens bästa ledsagare. Massbilden. Småttigheternas dokumentation. Bilden som bekräftandet av nuet. Hur många har inte ägnat sig å det?

Så det om bildens funktion. Eller kanske snarare fotografiets funktion. Fotografiet som besannar den eviga maximen, en bild ljuger aldrig. Ja, alltså bilden stämmer säkert men är det säkert att verkligheten framför linsen stämmer överens?
 Ja, sådana djupsinnigheter kan lätt drabba när man står i monotona sysslor. Som vedklyvning till exempel. Numera klyvs veden med hydraulisk kraft, även om det finns en alldeles utomordentligt välvässad klyvyxa i boden. Men som sagt monotonin och iakttagandet av de spår nåt slags kryp i vardande ägnat sig åt under barken på den döda björk som Göran Howding, arboristen så flinkt plockade ner i småbitar häromdagen.
  Och förstår helt plötsligt något. Hur dessa skridfän kommer in som ägg via en liten spricka i björkens bark där äggläggerskan placerar ut sina kommande avkommor i en rad och dessa kläcks och börjar gnaga sig utåt. Utan att störa sina syskon. Och alltefter som de växer till sig blir spåret bredare och bredare. Sen ser jag inte mera, men antar att hackspetten och några andra har vinterkalasat. Några lyckades kanske bli vuxna och fortsätter evighetsarbetet med att i sin tur kalasa på andra björkar och så kommer hackspetten och är nu inte naturen lite granna tjatig.
   Att en hel björk råkar ut för ett sånt här massivt angrepp beror enligt vår kunnige arborist  på den exeptionellt varma och torra sommaren 2018. Sånt fixar inte en björk, de "kokar torrt" helt enkelt. Det normala är att björkar dör relativt långsamt, de ruttnar inifrån så att säga, står där som ett vitt näverrör med bara smul innanför. Men att de blir stående som den här, färdigtorkad ved är tydligen mindre vanligt.

Och då till det fotografiska. Vid första nyfikna titten är det mobilen som halas upp ur fickan så lättjefull man är. Men vid arbetspausen hämtas i alla fall en lite vassare kamera och det hela avslutas med ytterligare en kamerahämtning nu i form av en  extravass kamera med macroobjektiv. Det blir lite roligare på det viset.

Det fick bli lite svartvitt också. Här ett ingångshål i barken. Bara ett hål men väldigt många ägg verkar det som. Ja är de inte påhittiga de där skridfäna så säg. (Nån mer än jag som ser ankan?)

Inlagt 2022-05-02 19:30 | Läst 573 ggr. | Permalink
Fascinerande mönster av skridfän, som jag inte hade en aning om att de fanns. Jag är dock med på rundgången med fåglarna som äter sej mätta osv. Visst ser jag ankan :-)
Hälsningar Lena
Svar från mombasa 2022-05-03 12:39
Som någon sagt, Naturen är oändliga variationer på enformighet.
/Gunnar S