Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Inlagt 2020-10-17 18:39 | Läst 190 ggr. | Permalink
Det var en riktigt obehaglig figur! Det kanske är bra men....
Svar från mombasa 2020-10-17 21:12
Ja, livet är kanske obehagligt, vem vet. Men man ska nog se den här skissen i sammanhang med skulpturer som Folkförsoningens träd (i Uppsala domkyrka), med monumentet över Martin Luther King och fler av hans verk. Olofs gestaltningar innebär nog att man inte bara betraktar, utan också, i någon mån, lever sig in i gestaltningen. Det är inte alltid lätt att vara människa, för att låna Olofs ord. Men man kan ju jobba på det.
Ha det gott
/Gunnar S
Hej Jag gillar både Olof hHellströms skiss och din bild.
Jag känner inte till konstnären, men visst är det en spännande gestalt, som väcker tankar.
Bra berättande bild och text.
/ Bengt H
Svar från mombasa 2020-10-17 21:21
Tack! Olofs konst har kanske passerat under radarn, men jag skulle nog våga påstå att hans bilder är väldigt viktiga under sextio och sjuttiotalen.Olof, och inte minst Elisabet Hermodsson (Disa Nilssons visor m.m.) hans maka, har nog betytt väldigt mycket för svensk bildkonst och bildpoesi.
Ha det gott
/Gunnar S
Obehaglig bild på obehagligt objekt. Alltså en bra bild. Tar tag! Ramen rätt tror jag, man tänker inte på den, bara finns där och håller ihop bilden.

(Jag associerar till de där platserna i USA där kroppar får ligga utomhus att brytas ner i nån sorts makabert forskningssyfte. Och på Francis Bacons målningar.

Sätt att fota konst i förfall? intressant tanke. Då jag tar bilder av skulptur i behov av renovering har jag mest försökt hitta vinklar så att man slipper se förfallet. Kanske ska tänka tvärtom nästa gång.
Svar från mombasa 2020-10-17 21:48
Hej och tack för reflektion. För det första, ramen är lite grann av fake, men jag skulle kunna åstadkomma det samma i ett analogt mörkrum. Det handlar kanske om att bildmässigt berätta om att här slutar min berättelse. Oavsett att ”negativet” innehåller mer. Intressant koppling till USA, det som Sally Mann också skildrat fotografiskt. Olofs skulptur är ändå en skiss. Den är inte det slutgiltiga resultatet gjutet i brons. Nja, man kanske inte ska vara rädd för förfallet. Det är kanske något vi ändå måste acceptera. Ha det gott!
/ Gunnar S
Jag känner heller inte till konstnären, som Bengt H skriver i sin bloggkommentar. Och visst, den svarta tunna ramen är passande men har lite svårt att se att den svarta ramen implicerar konsten i förfall...

Å andra sidan, konstens förfall t ex hos permanenta verk (skulpturer) utomhus som kan ses längs efter Torvallas konststig (se min nyligen inlagda bild ”Blå Porten” här på Fs) som på 25 års sikt sjangserar pga vädrets makter är ju naturligt, men som det nämnda verket Blå Porten blir nerklottrat av dom som bara vill sabba, har jag svårt att tolerera.

Underhåller andra kommuner sina offentliga konstverk utomhus bättre (genom att sanera klotter osv) än Östersunds Kommun? Både ja och nej skulle jag tro...

Fast du Gunnar kanske avser konstens förfall i en mera abstrakt betydelse...eller? Att konstens uttryck förbleknar - med tiden och vår omvärld?
Ha en bra oktobersöndag!
/B
Svar från mombasa 2020-10-18 16:07
Hej och tack för kommentaren. Jo, jag betraktade nog konstens förfall i en mer abstrakt vinkel även om det bokstavliga förfallet kan vara nog så bekymmersamt. Att Olofs gips fått förfalla är på något sätt vackert ändå. Den har gjort sin tjänst som form inför en gjutningsprocess.
Den svarta ramen har nog inte så mycket med konstens förfall att göra men jag tycker att ramar bidrar till att hålla bilden på plats på nåt sätt. Att här slutar bildens berättelse. Men huruvida den inställningen delas av andra får vara osagt.
Ha det gott
/Gunnar S