Mycket fin bild och utmärkt text. Naturligtvis är det så! Hälsningar/ Björn T

35 mm på en Leica är väl en klassisk kombination så att det beror väl kanske på det, har själv använt det mycket, kanske inte så spännande men så där lagom vidvinkligt och man kommer motiven på gatan tilräckligt nära utan att störa. Det är ju inte fel att beskära bilden direkt vid fotograferings tillfället gör det ofta själv, mer sällan vid efterkommande bildbehandling. Men som sagt det är fritt och med dagens digitala teknik så kan man åstakomma vad som helst.
50 mm normal "45° motsvar väl ungefär ögats bildvinkel har jag förstått allt utanför ser vi inte tydligt utan mer deffust". Bilden på dom ortodoxa judarna är väl klassisk, gillas. Som du säger vad bilden berättar är viktigast och redskapen vägen dit sekundär.
😁

43 mm motsvarar ögats perspektiv och det är också diagonalen på ett 24x36 mm-negativ (fullformat).
Förr i tiden var det dock lättare att få teknisk bättre skärpa med en något längre brännvidd och så fastnade man för 50 mm som normalobjektiv. Nuförtiden klarar man dock bra skärpa på korta brännvidder med datorns hjälp.
En 35 mm-glugg på en Leica var även mindre än en på 50 mm om man inte hade en inskjutbar Elmar.
En 35 mm har också ett större skärpedjup och med hyperfokuseringen (fix focus) behövde man inte ställa in rätt avstånd vid varje tagning.
Men i slutändan så är det ju bilden som är huvudsaken och inte vilken glugg man har använt.
Och förresten Din bild är jättebra!

Tack för alla kommentarer! Se det blev ju nästan som en diskussion. Hoppas ni läser varandras inlägg.
Det är ett intressant konstaterande vi kan göra att när det börjar handla om brännvidder och andra liknande teknikaliteter, då vaknar sinnena. Och det ligger ju onekligen något i det att brännviddsvalet också ä ett val av en flera berättarkomponenter. Naturligtvis ska man välja den eller de brännvidder man känner sig mest bekväm med. Jag funderar faktiskt på att investera i en Fuji x-kompatibel zoom. Jag använder zoomobjektiv som ett kombiobjektiv. Alltså, jag väljer en brännvidd som jag tror kommer att överensstämma med miljön, rummet om man så får säga, och ungefär mitt uppsåt. Sen lindar jag tre varv mental gaffatejp runt objektivet och sätter igång. Så kan jag välja om jag av en eller annan anledning vill byta brännvidd. Jag behöver inte ha med mig en 28:a eller en 50:a eller vad det nu skulle kunna vara. Men det inbegriper onekligen ett visst mått av självdisciplin.
Zooma med fötterna är ett kul uttryck, låt vara lite felaktigt även om det är lätt att förstå vad som menas. Zooma med fötterna är att, för att använda rörligbild-språk göra en åkning, det vill säga röra sig mot eller från motivet med bibehållen brännvidd. Att zooma är som bekant att byta brännvidd och därigenom erhålla ett annorlunda bildutsnitt. Inte riktigt samma grej.
Idag var jag förövrigt ute och vädrade min Nikkor PC 105mm 2.0 tillsammans med D800:an. Det blev jättedåliga gatufotobilder. Fast det beror nog mera på att, i min stad en måndagseftermiddag, måste man vara rejält svältfödd på händelser för att hitta något att lyfta ögonbrynen inför.
Men för att återgå till brännvidder och då ögats brännvidd. Jämförelser kamera vs öga är ganska knepig. Ett enkelt ”experiment” kan göras så här. Sikta på ett fönster, en skylt eller något annat relativt långt bort. Använd ett zoomobjektiv och zooma långsamt bort mot 80-100mm. Jämför hela tiden det sökarögat ser med det som ditt andra öga ser. Förr eller senare upptäcker du att fönstret i sökarögat ser lika stort ut som det i det fria ögat. Då har du hittat ögats ”brännvidd”. Men nu är inte ögat en kamera i sig,vi har ju dessutom två, det fordras en hel del hjärna också. Ett annat litet experiment man kan göra är att gå framåt och fästa blicken på något långt fram. Försöka att undvika att låta ögonen panorera för de vill de göra hela tiden, en anledning till att vi anser att ögat har ett vidare synfält än det faktiskt har. Lägg märke till att det som ligger längst ut i synfältet, bortåt 180 grader fortfarande upplevs med färg. Detta trots att det är stavarna som registrerar och de är bara känsliga för ljus alltså ”svartvitt”. Det här beror på att hjärnan på något sätt behåller information om färg även när objekten kommer utanför tapparnas synfält. Ja, är inte naturen förunderlig så säg!

Och Sten-Åke Sändh, det är NY. Staden där utomhusfoto per automatik blir ett gatufoto ;-)