Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...

Vernissagelördag

Lördag och vernissager. Maud Karlsson, dansare och koreograf med ett antal år i New York presenterar fortsättningen på ett projekt om mäns våld mot kvinnor. "I said no". Angeläget.

Penja Hesselbäck i basker presenterar en fiktiv berättelse om P. I utställningen "Mig kan man ha i möblerade rum" låter fotokonstnären Penja Hesselbäck det förflutna ta sin rättmätiga plats i nuet i form av en ny urpremiär av den fiktivt restaurerade stumfilmen Jämförelser i övrigt. I en tillhörande exposé över ett konstnärsliv som aldrig levts flyter korrekta felaktigheter om perspektiv, visualitet och perception samman med faktabaserade fantasier om film och fotografi. Framför allt visas med eftertryck att den tvådimensionella bilden blir tredimensionell om den upprepas på rätt sätt.
Mannen med mössan, Knut är en av  stadens mest ihärdiga vernissagebesökare.

Den andra mest ihärdiga vernissagebesökaren i staden.

Henning Lemkes träskulpturer på Kaleido är spännande. Handlar om den rörelse som uppstår tack vare ellipser. Henning har tyskt mästarbrev i möbelsnickeri. En äkta ebonist kan man säga.

Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.