Oro

Som vanligt drar det ihop sig in över land men nu är det inte de molnrullar man brukar se när sjöbrisen sätter in. Det här är en förbidragande front med blixt och dunder som kommer att snudda oss. Sjöbrisar har varit sällsynta i år, då när luften över land värms upp och stiger sugs den lite kyligare och fuktigare luften över vattnet in, värms upp och kondenseras. Den typiska sjöbrisrullen syns då över land. 
   Sjöbrisen, alla seglares favorit brukar komma igång vid tolvtiden ofta i ostnordost lite beroende på var i skärgården man befinner sig. Sen vrider den sig sydvart allt eftersom eftermiddagen går, därav namnet solgångsvind för att vid kvällningen dö ut. Och är det då "red sky in the night is the sailors delight" kan man se fram emot ytterligar en fin dag.
   Ett nytt väderfenomen dök upp denna sommar. Östanvinden brukar var fuktig då den drar in från havet och disigt vid horisonten har det för all del varit. Men här uppe blott ett hundratal meter upp över land har den varit torr och het som en hårtork. Vilket har fått konsekvenser för våra odlingar. Mycket, framför allt sockerärterna torkade ut direkt, trots intensiv vattning med de sparade dropparna i vattentunnorna.
  Om sånt kunde man läsa för snart tio, tjugo år sedan, att klimatet skulle bli torrare på ostkusten. Och det verkar som att det är där vi är nu. (Ja, det var kallt i maj månad. Men torrt.)

Sånt här kan man halvligga i soffan och fundera runt med ryggvärk och elände. Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4.

Piriformis, känns det igen?

Efter ett par hundra meter på morgonens springrunda säger något i kroppen nej. Upphör med det du gör och gå sakta tillbaka. Den nästan löjligt lilla muskeln piriformis, den vänstra har kastat in handduken och gör den det får resten av kroppen foga sig i det. Det gör helt enkelt ont. Mycket ont. Svårbeskrivligt ont. Med en strejkande piriformis kan man glömma allt vad sitta, gå eller stå gäller. Som tur är finns en massör och tillika akupunktur på ön och en behandling bokas in. Det blir för stunden bättre, men dagen därpå är helt enkelt plågsam. 
   En förstående omgivning av fru och sjuksköterskedotter samt en och annan granne tar hand om det runt ikring. Vad hjälplös man kan bli. Beräknad konvalecens åtminstone en vecka.

Nog gnällt om detta. Men det får konsekvenser. En inställd kräftskiva kan jag leva med men söndagens planerade och nu inställda Planketbesök svider. Alldenstund jag bestämt träff med ett par av utställarna. Hade dessutom såklart särskilt velat se boken om Fotoskolan (den får beställas). Snopet är bara förnamnet. Det går liksom inte att röra sig om man inte kan sitta, vare sig bil eller kommunalt. Man blir där man blir.
   Kroppen är i sanning ett bräckligt käril.

Bilden som minne

Vissa platser är bekanta, man har varit där ett antal gånger, som promenader i en stad, i en landsbygd. Man ser skillnader och känner igen sig. Kameran registrerar ungefär samma sak varje år och besök. En bildens trygga kontinuitet.

Vi far ut till Vikskobbarna och som vattenståndet är högt kan man på grund köl lägga sig längst in i den lilla viken med sandbotten och hyfsat vindlä. Det är rätt skvalpigt på Svartlögafjärden och har så varit nio dagar av tio den här sommaren. Styva till hårda brisar från hit och dit i kombination med fel i båtens primitiva elsystem har begränsat lust och möjlighet till båtfärder.
  Vi läser Fredrik Sjöbergs biografi om Bruno Liljefors. Trevlig bok.

(Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4. Inte världens bästa eller roligaste objektiv, kan kanske rubriceras som ett bra vardagsobjektiv.)

helgdagskväll i timmerkojan

Sequence, ett spel som förenar- Lite lurigt. Offensivt, defensivt. Strategiskt. Kameran i fickan. Barn och barnbarn. Lördagkväll.

sommar 2025

Om poesi och teknik

I augustis första vecka är det som tiden står och väger. Brottet mellan bekymmerslös högsommar, till skillnad från den förväntansfulla försommaren, och nu, den eftertänksamma melankoliska sensommaren är aldrig så tydlig som just i denna stund. Det är som ett "hann man med?". Ett återigen.
   Vinden står på sydväst och är lågtrycksrivig. Inga båtar ligger rustade vid bryggan med revade storsegel för att anträda den långa färden tillbaks mot hemmahamn. I förberedelsen av dessa resor låg just en melankolisk dimension, men också ett slags förlösande, ett slags katharsis. En förberedelse inför det stora mörkret. ( Den här texten kom för övrigt att i något inspireras av Alf Johanssons utomordentliga svartvita Stockholmsfotografier här på FS.)

Att skildra stämningar som ovan ställer frågor om teknik. Hur gestaltar man det i teckning eller grafik? Eller måleriet? 
Det är en fråga om motiv, i något kompositionen men mycket i val av papper och gräng, färg, tuschets varmton, blyertstiftets mjukhet och tjocklek. Eller om vi talar fotografi, objektiv, film, framkallning, kopiering. Och naturligtvis den digitala simuleringen av föregående. Samt i fotografi den verklighet som väder, ljusförhållanden med mera erbjuder vid exponeringen.
   Och det är kanske i den här stunden man gör det lätt för sig. Den nya tekniken visavi gammal beprövad vill man säga. Men. Obsoleta objektiv och kamerahus gärna i kombination med insiktsfulla kunskaper om framkallning och kopiering, oavsett om det sker analogt eller digitalt kräver en viss insikt. Kunskap vill en del kalla det.
   Vi enas på vår promenad om att ljuset är mjukare, att de ljusockra tonerna ökar i landskapet, att vinden till trots också känns mjukare och behagligare. Och jag gör som alltid min baklängesräkning;  nu är det den 7 augusti, 46 dagar efter sommarsolstånd. Då har vi samma ljus som i början av maj. Majljuset är löftesrikt, augustiljuset är eftersinnande. Ljus är viktigt för fotografen. Eller hur?

Man pysslar i snickarboden. Fåglar liksom, minsta gemensamma  nämnare. Och äldsta barnbarnet överraskar med att dra One  note samba på hushållsgitarren. Det händer saker. Nån slags vardagskreativitet.