Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Lite granna mer om gatufoto och om resandet

Vad gäller rikedom och gott om pengar så klår Bologna Rom med ett par hästlängder. Bologna som till för fem-tio år sedan fick vara en halvstor universitetsstad på Poslätten har nu blivit en turistdestination till alla affärsinnehavares stora glädje.

Bologna är rimligt stor för att strosa runt i. Matmarknader ligger alltid på topp i vår värld. En tacksam stad för en gatufotograf kan tyckas.

Från Bologna och hem blir det flyg. Senast vi flög var för sex år sedan, en tvungen enkelresa Paris-Stockholm. Det är ur klimatsynpunkt ok att flyga en enkelresa den här gången. Även om vi föredrar tåg hela vägen. Flygets miljöpåverkan går inte att resonera bort. Det är ju inte bara själva flygningen som är klimatbelastande. Hela infrastrukturen runt flygandet måste räknas in. Och det faktum att för att systemet ska fungera måste det hänga en kärra i luften hela tiden. De förstår nog de flesta som tagit sig till en flygplats och iakttagit den oförblommerade köphysterin i transithallarna. Bara den mängd plastpåsar som genereras...
   Om man åker tåg hamnar man i städernas centrum. Järnvägsstationer ligger märkligt nog alltid i städernas mitt. Att kliva på ett tåg, eller kliva av går som alla vet mycket smidigt. Att debarkera ett flygplan är en betydligt knepigare operation, vet alla som flugit nån gång. Flygplatser ligger sällan centralt. Att flyget sällan är i tid är en annan sak. Det är lite mer ungefär. I tåg kan man röra sig, göra några armhävningar om andan faller på, ta en sväng till bistron om det finns. I en flygkabin sitter man där man sitter. Trångt. I en tågkupé kan man försjunka i det förbiilande landskapet. Resan blir en sak i sig. Åk mer tåg! Det är ett bildmässigt sätt att resa som inbjuder till fotografi.

Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom-den eviga staden och andra floskler

Från Reggio Emilia till ett trettiogradigt Rom. I skuggan. Förutom uppdraget att guida till olika sevärdheter när jag en tanke om gatufoto. Det vimlar av turister och är det dessutom jubelår späs antalet på rejält av pilgrimer och andra religiösa från både när och fjärran. Massor av folk och kameror i varje hand. Men gatufoto ska för att lyckas bedrivas genomtänkt. Strosande flanörfotografi går helt enkelt bort. Och tron att skapa bilder med nån slags genuin äkta romersk känsla är nog ett fåvitskt projekt. Rom är turister. Och vi också. Denna insikt föder tankar att återkomma till.

Vem som fotograferar vem är kanske inte så viktigt. Huvudsaken att det blir gjort

Inslaget av religiösa ökar dramatiskt under ett jubelår.
 

 Finns det då några bra hot spots? Campo Fiori-marknad med grönsaker, kläder och blandad krims. Piazza Navona kan man fotografera poserande turister som om de poserade för en själv. Fontana di Trevi är ett ställe där fotograferandet är en del av såväl  miljö som idé. Om Fontana di Trevi och Fellinis La Dolce Vita med Anita Ekbergs bad i fontänen, Marcello Mastroianni i rollen som den sökande skvallerjournalisten Marcello Rubini, samt inte minst rollkaraktären Papparazzi som gett namn till en hel tvivelaktig yrkeskår. Det finns en nyckelscen i filmen som förtydligar vad som egentligen menas med det ljuva livet, och det är inte ett libertint liv i sus och dus. Jag tänker inte spoila det. Se den själva, en Felliniklassiker.  

Den unga flickan från nånstans rätt långt bortifrån begår kardinalfelet. Man får inte sitta på fontänkanten. Lite oklart varför men en agressiv visselpipa blåser sekunden senare. 
 

 Trastevere må vara pittoreskt men svårt gentrifierat där horder av turister uppblandat med en eller annan romare äter kvällsmat på någon av de otaliga gatuserveringarna. Nä, var man hittar stadens själ får vara en obesvarad fråga.

Laokoongruppen ska naturligtvis beses. Och fotograferas. Checked.

Vatikanen och Sixtinska kapellet ska naturligtvis tittas på. Tycker vi och alla andra.  Fotografering låter sig inte göras här. Just det sixtinska kapellet är om inte annat en hotspot för utväxling och utbyte av olika influensor, luftrörsinfektioner med mera. Något vi med största sannolikhet erfar ett par dagar senare på vår resa.
  Återkommer till tankar om turism. I turismen ingår det att få uppleva det genuina, att se det obesudlade, att vara först. I Rom blir det mer till en bucketlist. Forum romanum-checked. Piazza di Spagna-checked. Peterskyrkan-checked, Vatikanen -checked. Och med checked menas numer att det finns en bild, en verifikation.

Det lär vara förbjudet att sitta i Spanska trappan, men en dag när kvicksilvret närmar sig trettiofem och turisterna drar sig in i skuggan ser man kanske mellan fingrarna.

En iakttagelse: Jag var i Rom för drygt fyrtio år sedan. Jag vankade runt bland sevärdheter och ruiner med min Nikon F och en svart axelväska. På den tiden flockades romska barn, som flugor runt en sockerbit varje person som på något sätt uttryckte begreppet turist. De kom i flockar, med kartongskivor, som något slags skydd för att länsa fickor och väskor. Det var svårt att värja sig. Tills. På min axelväska hade jag ett klistermärke, det gula och röda: Atomkraft-Nej tack! Något barn upptäckte det. och repliken: Non Nucleare! Varvid barnen drog sig tillbaka och nästintill bildade häck. Sånt fastnar. 

Reggio Emilia

Vi  åker tåg genom  Europa och landar till slut i Reggio Emilia. Här har min fru ett sammanhang i synnerhet och jag själv lite grann. Centro Malaguzzi och den pedagogik som utvecklades en gång i tiden efter andra världskriget närmare bestämt som en reaktion på den  italienska fascismen. En pedagogik som nog en del känner som "ett barn har hundra språk men berövas nittionio". Också en utställning på Moderna Museet i början av 1980-talet. Frun har varit engagerad i Reggio Emilia-pedagogiken i  en massa  år och nu är det medlemsträff där nere och jag hängde med. ( Det röda Emilien, ni som minns Bertollucis "Novecento" med bland andra Donald Sutherland i rollen som en synnerligen avskyvärd fascistisk figur förstår kanske bakgrunden  bättre.)
    Jag hänger med på ett besök till ett projekt där man utnyttjar återvunnet material från företag i Reggio och  som man kan använda i pedagogiken, som  i mycket handlar om undersökandet. Mer om detta kan den nyfikne läsa om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reggio_Emilia-pedagogik .

Själv strosar jag runt i staden, som inte är överdrivet stor och tänker gatufoto i relation till cityscape. Det går så klart att fotografera människor i halvlustiga situationer, eller med samma färg på kläderna men hur får man med den speciella  miljön, att bild med figuranter faktiskt är staden, miljön, ljuden, dofterna och allt det där som  gör en bild till  vad den borde vara.

   Så landar jag i Museo Civica, granne med den imposanta teaterbyggnaden vid Piazza Martirio del 7 luglio 1960. Det här är ett museum, i  allra  högsta  grad en blandad  kompott. Längst ner en  mycket gammal och mycket omfattande naturvetenskaplig samling med allt från (obligatoriskt) foster i sprit till luggsliten lejonhona med förvånad uppsyn, och den här. Anders Petersen har plåtat just detta uppstoppade stycke dramatik, och nu har jag också gjort det. Fast undrar om de inte har flyttat på zebran en aning. Anders Petersen  använde nog blixt och fick därmed en aningen mer dramatisk bakgrund.

Högst upp en  utställning med grafisk form av högsta klass och därtill starka fotografier. Om fred. Contro la Guerra. Mot kriget/ Sguardi e immaginari. Blickar och fantasier.

Italien är för övrigt inte så hymlande runt Palestina och Gaza-konflikten. Det räckte som en del av  motivet för en generalstrejk måndagen  den 22 september. När alla tåg, bussar och annat stannade. Ja, det var så klart lite mer än Gaza också. Det gällde kollektivavtal, arbetstider med mera för arbetare i transportnäringen.

Fotografens namn missade jag så klart. Stark bild ändå om man tittar lite extra.