1989 trettio år sedan på dagen.

Eller egentligen, muren 25 år senare då den här bilden är tagen. En lite kittlande turistmagnet. En fond. Som i just det här ögonblicket för en eklärering av ett kommande bröllop. Meddelat på klingande tyska.

(Berlin i november är på något sätt tri-x. En bra grej med Berlin är att man kan åka tåg dit. Sen kan man nog fundera lite mer över muren till exempel som i den här artikeln i GP signerad Ola Nylander.)

Bra bilder? Ja gärna!

Men då behövs väl en ny kamera, ett nytt objektiv eller nån annan viktig oundgänglig pryttel. Och i den digitala världen som inte på något sätt underlättar kompabilitet uppstår då dessa situationer av fruktlöst letande efter just den lilla pluginen eller mojängen som löser just det nu lilla uppkomna problemet. Nä, tacka vet jag Tri-x och D76.
 Jag testar ett nyinköpt kamerahus. Och det är lätt att bli förälskad. Om det nu inte vore för att hela den inarbetade arbetsgången, den kreativa kedjan nu bröts på ett brutalt sätt. Jag som alltid arbetat med Bridge-Camera raw- kanske lite Photoshop. Om det behövts. För här och nu blir jag varse att Camera raw inte stödjer den nyköpta kameran. Jag stoppade en gång i tiden vid CS6 och tänkte att där får det vara. Och det skulle det kunna om det inte vore för det här med raw-filerna. Det finns förstås andra programvaror också... jag vill nu inte börja prenumerera på Lightroom eller någon annan av Adobes lösningar.
Jag minns när vi som arbetade med layout och grafisk form körde QuarkXpress. Det var ett jättestort och marknadsledande layout och sidbrytningsprogram och i många stycken också bäst. Men företagets kundsupport och kundbemötande var erkänt ignorant, snorkigt, gnidet, finns det fler ord som uttrycker just det otrevliga? Och där kom Adobe med sitt InDesign. Ett outvecklat program med buggar upp till knäna. Och ett program som sakta men säkert utvecklades och till slut blev riktigt bra. Och marknadsledande. Och där är det nu. Lite snorkigt, uppenbart gnidigt. Inte så jätteväldigt mycket kundbemötande. Jojo...

Det är möjligt att jag kommer att kunna få upp en hygglig arbetshastighet i nya program som Darktable eller nåt liknande. Därtill är jag kanske nödd och tvungen. Men jag kommer sannolikt att använda två arbetsgångar parallellt. Men bara detta att spilla en massa tid på teknikaliteter. I stället för att använda tiden till kreativt arbete. Tröttsamt.

(Bilden ovan har inte ett dyft med texten att göra. Varken motiv, kameramodell eller nåt annat. Dessutom oskarpt. Fast jag gillar oskärpa.)

Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Om varför man fotograferar?

Eller kanske snarare, något om fotografens uppsåt.

För man kan ju använda kameran och därmed sitt eget fotograferande på olika sätt. Ditt syfte med bilderna kan helt enkelt vara att dokumentera din eller någon annans vardag. Någon ber dig att fotografera, ett porträtt, ett föremål eller vad det nu vara månde. Du kan ha uppsåtet att arbeta illustrativt, göra faktabilder. Ha det som ett yrke. Du kanske använder bilderna för att tolka verkligheten, prosaiskt eller poetiskt. Och vem är mottagare? Med vem kommunicerar du med? Vad är ditt uppsåt?
Detta med tankar runt en intressant blogg här på FS "är alla bilder redan tagna?"
( Jag har blivit med Xpro2. Så nu är prövostunder. Kommer förväntningarna att levas upp till? I Domkyrkan är ljuset intressant och det finns mycket detaljer att testa mot. Höga ISO, eller långa tider. Hur långt är det möjligt att gå?)
Den här arkitektoniska detaljen har jag mig veterligt aldrig uppmärksammat förut. Ett stenansikte på en av pelarna i vapenhuset. Vulst eller torus kallas pelardetaljen som huvudet dekorerar. Något jag slår upp i böckerna när jag kommer hem. Ja, varje dag - en ny kunskap!

Och ett ansikte till. Höftskott vilket kamerans autofokus tydligen är med på. Bildens oskärpa beror på andra saker. För lite rörelseoskärpa är väl aldrig fel om man nu har ett uppsåt att beskriva rörelse. ( Lite tri-x simulering och högpasskärpa som vanligt.) Och apropå det där med höftskott. Många gatufotografer efterlyser vinklingsbara skärmar just därför att kunna ta höftskott. Kontrollerat. Fast det vete tusan...
Och visst är alla bilder redan tagna. Precis som alla sagor är berättade. Men vi slutar inte att berätta bara för det. Eller fotografera.

Mer grått. Och ryskt.

Aleksey Myakishev är en av mina många favoritfotografer. Och särskilt just nu när jag lagt Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl på hyllan. Och hittar en bild som legat lite för länge bland skrivbordsjoxet. Från Jalta när Krim fortfarande var ukrainskt. Och jag minns fototillfället, att här kommer det att bli en bild som ser ut som ett risigt vykort från nånstans. Och det var nog också verkligen ett underliggande syfte. Bilden som ett kom ihåg. Bilden som ett jag var där. Taffligt. Nu har negativet scannats och åkt en sväng i Photoshop. Fått lite mer ålder. Det genuint äkta dammet känns numera mer än rätt. 
Aleksey Myakishev är som sagt en av många favoriter. Dessutom bjuder han på en rätt frikostig hemsida. Och Svetlana Aleksijevitj har en journalistisk litterär metod som jag är rätt svag för.