Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

Gatufoto i mörkrets sken

Ja varför fotas det så lite på kvällar och nätter? Vi har väl aldrig i historien varit så nattaktiva. Och kunde Brassai så. Eller Daido Mariyama. Fast dessa två ska nog inte jämföras samma dag, eller samma natt kanske.

Strosande på ett nattligt Manhattan, gatufotots Scharaffenland där i princip varje bild blir till ett gatufoto. Dock inte nödvändigtvis med humoristisk twist eller något surrealistiskt utan kanske bara så som det råkar vara. Ett slags dokumenterande förhållningssätt. Kanske inte ens en tydlig komposition. Men kanske ändå någon liten ingång.

Men nu är det stängt in till USA, ett tag i alla fall. Och det går inte att åka tåg dit heller. Vilket gör att det blir svårt att ta sig dit. Men, som sagt, det var roligt så länge det varade. Och vem vet, en och annan lärdom om det globala samhällets bräcklighet kanske dyker upp. Eller om resandets smittspridande baksida.

(Fuji X10 från den tiden den var snäll och gjorde som den skulle. En aningens lite pyssel i Silver efex.)

Ännu lite mer om mobiler

Exempel på trivialfoto. Fotograferat med Fuji Xpro2 23/1,4

Exempel på trivialfoto. IphoneS6. (samma barnbarn med ett års mellanrum)

Man kan ju undra vad det blir för skillnad om man fotograferar med en mobil eller med en vanlig kamera. Nån skillnad lär det bli, men vad? Är det något bildläsaren uppfattar i själva bilden? Alltså när läsaren avkodar bilden? Eller är det ett medföljande faktum eller påstående att de här bilden är plåtad med en mobil. Vad gör det för skillnad? Är det här en bildspråklig fråga eller en teknisk handhavandefråga?
Eftersom jag nu med en smärre dåres envishet hävdar bilden efter exponeringen, när bilden serveras, publiceras, blir läst som det mest intressanta. (Med det vill jag inte undervärdera det tekniska.)
Man kan så klart invända och mena att det här är mer av en filosofisk fråga. Men jag undrar om det är så att blotta vetskapen om hur en bild är producerad får en betydelse vid själva läsningen. Beroende på vem som läser.
För stort eller smalt dynamiskt omfång har sannolikt jätteliten betydelse för trivialbildens läsare ( och producenter). Men likväl, eftersom det är något som de facto syns är det en av många berättarkomponenter. Den seriöst inriktade fotografen ser det förmodligen och gör dessutom sannolikt en stor affär av det om det nu skulle fela på den punkten. Men hur står det då till med vetskapen om att bilden är skapad med en mobilkamera?
En annan av trivialfotots främsta apparater var polaroidkameran. Den gav med dagens mått urkassa bilder i bestämt format men den hade sin poäng i det att den var omedelbar. Att se bilden direkt. Med tiden, tack vare popkonsten som intresserade sig för det vardagliga, kom polaroiden att utnyttjas som ett verktyg för konstbild och konstnärligt orienterat foto. Apparaturen, bildens tillblivelse blev en viktig del av bildens kontext. 
Det är ett liknande fenomen vad gäller mobilkameran. Tillverkarnas uppsåt var naturligtvis inte att skapa ett sofistikerat instrument för konstfoto eller ens ett seriöst foto. Syftet var från början trivialfotot. Mobilkameran och så klart hela distributionskedjan, publiceringen är något helt annat än tidigare i historien. Men, ganska tidigt upptäcker en del konstnärligt inriktade fotografer och bildkonstnärer att det, i popkonstens efterföljd, i postmodernistisk anda går att utnyttja mobilkamerans bilder. Och detta redan med kameragenerationerna innan smartphonetiden.

Fredrik Eriksson här på FS tipsade mig om två fotografer som helt eller delvis börjat använda mobiltelefoner i sina arbeten. Jeff Mermelstein och Olly Lang. Särskilt de bilder av  Mermelstein som publiceras i bokenHardened. Men om man tittar på hela deras produktion så är det svårt att avgöra vad som är fotograferat på ett konventionellt sätt och vad som är ”mobilbilder”. En inte helt omöjlig gissning är att mobilbilderna får ett uttryck beroende på att de så att säga passerar under radarn. En mobilkamera är numera en så vanlig företeelse att den inte upprör gatans befolkning särskilt mycket. Vissa bilder ger åtminstone det intrycket. De flesta bilderna är tagna under bra ljusförhållanden och skulle de inte vara det så är det nog inte så viktigt i den här typen av fotografi. Kanske snarare tvärtom. 
Slut för idag. Tack för idag.

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?

Att våga- är det samma som en bra bild?

Soluppgång är man rätt svältfödd med. En långfrukost och en promenad, med termos i ryggsäcken. Och kamera och kikare. Det blir inte så mycket foto och något att se i kikaren lyser med sin frånvaro. Ingen örn, ingen säl. En ensam skrak räcker inte. En rivig västsydväst gäller idag. Snålkall.

Och så rullar diskussionen igång igen om det eviga gatufotot. Kul tycker jag. Men finns det så mycket mer att tillföra? Har jag nåt att tillföra? Nja, det kanske får lugna ner sig vid konstaterandet att det tycks finnas nån slags skiljelinje mellan gatufoto och dokumentärt foto. Fast om man dokumenterar på gatan blir det gatufoto, fast det inte är meningen. Men nån annan tycker kanske det. En bildläsare till exempel.

Gatufoto går i mycket ut på att våga närma sig främmande människor, att våga vara nära och att fånga ögonblicket. Mindre om den bild man i efterhand publicerar, egentligen det ögonblick då bilden blir en bild, ett språk, en kommunikation. Gatufotografi talar ofta om gatan som en teater (där de som råkar befinna sig blir till karaktärer och figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel). Gatufoto blir lätt tekniskt, då den önskvärda närheten förutsätter kortare brännvidder. Kortare slutartider med därtill hörande höga ISO. Längre skärpedjup. Och så vidare, saker som alla finner sina lösningar i teknikaliteter. Som dessutom är jätteroligt att diskutera. Och det här tekniska skaver en aning mot åsikten om att det går att bedriva gatufoto på en enkel utrustningsnivå. Jovisst, det är inte fågelfotografernas mammutobjektiv och övrig utrustning som krävs. Så gatufoto är kanske ett slags fattigmansfotoäventyr, en rimligt billig utrustning borde räcka. Som naturligtvis kan kompletteras med rätt avancerade kameror med höga prestanda, vinklingsbara skärmar, mobil eller fjärrstyrda slutare och så vidare. Men är vi då inte tillbaka på ruta ett? Vart tog idén om det billiga enkla fotografiet vägen? Gatufoto behöver kanske ett nytt manifest. Men hur formulerar man ett manifest som är någorlunda vattentätt? Giltigt? Inte förhandlingsbart. Manifest tenderar till att stängsla in snarare än att skapa möjligheter.
För övrigt, gatufoto på  professionell nivå är säkert möjligt, på något sätt. Men hur finner man avsättning för dylikt foto? Som testpilot för nya kameror och ny utrustning, som yotuber, som influencer och liknande. Men köper någon gatufoto idag? Alltså i sådana volymer att det är möjligt att leva på det? Nån som vet?

Min tro är att alldeles för mycket av fotograferandet handlar om det som sker bakom kameran, mer sällan om det som sker därefter. Fast det är klart att fotografer sysslar med det som sker runt bildens tillblivelse. Konstigt annars. Men skicka en tanke till bildkonsumenten också.

( Och hur bildsätter man en sån här text? De senaste månaderna har inte varit särskilt fotokreativa. Det får bli nåt ur skafferiet. Kanske den här, ur kategorien bröllopsfotograf i arbete. Lite smånojsigt tittut bland träd och buskar. Undrar vem som är regissör? Jardin de Japonaise Toulouse. Helt apropos. )