Street food

Gå ut och äta, äta på gatan. Bokstavligt ibland. Street food. Jag föredrar nog det dukat bord.

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Gatufoto, en tanke om brännvidder.

För ett tag sedan skrev jag om det här med brännvidder och jag tyckte att 35mm och hyfsat mycket rumslighet i bilden var något att tänka på. Kanske rent av eftersträvansvärt. Mycket miljö runt händelsen. Men den typen av bild har kanske sitt problem i det att bilderna ofta får en slags smygtittardimension, något som jag inte är riktigt bekväm med, även om jag tillsammans med många andra tagit  tagit en hel del sådana bilder själv. Egentligen tycker jag att 35mm är den brännvidd som så att säga har mest slarvmån. Man kan lätt beskära ner till ett i gatufotosammanhang  accepterat 50mm utsnitt. Och med hyperfokalt tänkande, en rimlig bländare och tid är det bara att köra på. Från sökare, från höften, från brösthöjd eller så. Och det är en slarvmån som tillåter en hel del kompositionsbeskärning.
Det är också möjligt att beskära ännu mer, till det aktiva ögats synfält, motsvarande cirka 80-90mm. 
Men om man väljer att gå åt andra hållet till mer vidvinkligt, vad händer då? 24mm eller ännu mindre, då blir det jättemycket rum om man håller sig på det lite ”fega” 35mm avståndet. Och man har inte vunnit något på det. Man är fortfarande inne i ”offrens” blickfångszon. Men förlorar en del av möjligheten att beskära. Från 24mm till 80mm är ett stort steg och en hel del skärpa förloras i så fall. Om man nu är ute efter skärpa. En strategi när man väljer korta brännvidder kan vara att i stället att gå innanför motivets comfort zonegräns. Jag har sett några fina exempel på det den sista tiden här på FS.  Innanför den zongränsen kan man nog dessutom rumstera om ganska obemärkt. 
Det här var en tanke som slog mig häromdagen. Nåt jag ska prova lite mer genomtänkt nästa gång jag far in till människobyn. Skruva på 16mm på Fujin och testa. Men sen kommer så klart det där med bildens berättelse också.

Den här bilden är bara med som ett exempel på ”fegzonen”. Och kan man inte få ta ut pengar i en bankomat utan att det ska hänga en fotograf i hasorna. Kan man undra. Å andra sidan skulle den här bilden nog vara omöjlig att ta innanför komfortzonen utan polisanmälan för intrång. Och hur intressant är en bild på någon som tar ut pengar i en bankomat kan man undra.

Gatufoto. I huvudsak utan ambitioner.

Läste helt nyligen en artikel om den irländske fotografen Tom Wood. Hur han från att vara anonym långsamt blev mer och mer accepterad i de miljöer han valt att skildra. Alltså rätt långt från den anonyme gatufotografen som iakttar mer eller mindre i smyg. Tvärtom, verkar det som om Tom Woods nästan eftersträvat att vara igenkänd. Som en av många aktörer i vardagslivets köpcenter. 
Han berättar också om hur han med sin nyinköpta Leica försökte ta bilder utan att lyfta kameran till ögat och hur det, enligt honom själv oftast resulterade i mindre lyckade exponeringar med ”ett halvt huvud i nederkant och en tom himmel ovanför. Jag gillar bilder som inte ser så välkomponerade ut, som ser ut som en tillfällighet.Gerry Winogrand har sagt att om han vet hur en bild kommer att se ut, så tar han den inte. Bill Brandt fick vanligtvis med oväntade saker i sina bilder. Det var ofta de som gjorde bilden, menade han”. Men han konstaterar också att bara en på tio blir ok. Och att det är rätt smart att använda sökaren när den nu finns där.
Den här bilden handlar om något som sägs. En replik som uppfattas. Det finns inget hotfullt i bilden. Men det finns en uppmärksamhet i blicken till höger. Samtidigt lägger jag märke till att alla händer i bilden är på något sätt stängda, i olika stadier av knutenhet, beredskap. Något man kanske inte ska dra alltför stora växlar på. Räcker det till ett punctum? Räcker det till en möjlig avkodning av bilden?
Bortsett från en ständigt närvarande oskärpa, det är fortfarande oskärpans år, och en liten kontrastlöshet som är svår att komma till rätta med i bildbehandlingen så hittar jag något som fungerar i bilden. (Och, javisst, inte är det sökaren i ögat.) Jag är rätt ointresserad av komposition i den här typen av bilder. Mycket av komposition är slump eller medveten beskärning. Läsningen, och framför allt hur ett privat kontext påverkar tycker jag är särskilt intressant. Just nu i alla fall.

(NO vind och styv till hård bris. Inbjuder inte till morgondopp. Och denna veckas väder ska vara kallt, blåsigt. Man får se vad det blir nästa vecka.)

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.