Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.
   
     

Dokumentärt

Hade jag varit i England hade jag nog tagit en tripp till Newcastle och tittat på en utställning med Chris Killips fotografier. Engelsk, eller manxisk snarare, och tidigare Magnumfotograf. Men kika gärna på hans bilder i länken härovan. 

Chris Killip, retrospective. Baltic Centre for Contemporary Art Newcastle. Till 3 september.

(Inte England. Prag nångång. Klocktornet fotograferat. Checked. FujiX10.)

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)

Fotolördag i huvudstaden

Ibland får man tid, och tiden rullar ut sig framför fötterna. Jag grundar med Christer Landegrens bilder på Scenkonstmuseet. Snorbra bilder. Lokalen medger kanske inte den bästa hängningen. Men passerar ni huvudstaden är det här ett måste. Pågår till den 27 augusti. Jodå, jag har fotograferat Bernt Rosengren, Muffy Falay såväl som Don Cherry med flera. Christer Landegren gjorde det bättre. Punkt.

Mycket demostrationer denna  vårsommarens första dag. Mot NATO. Krig är krig, säg vad ni vill.

Våtmarker är kanske inte det mest upphetsande man kan tänka sig. Men ack så viktigt. Det är skönt att det finns några som tänker på sånt.

Och på Galleri Fotografi samlas fotografikoryféerna. Ett bra vattenhål. Och bra bilder av Fyra Fotografer. Snygga printar, angelägna bilder. Samtidigt trivsamt i det att fotografer gör något tillsammans. Inspirerande. Tack för det.

Toppar det hela med Wenche Arnesens bilder på gruppen Eldkvarn i Story Hotels bar.  Fina bilder, inte helt utan nostalgi över vårt gemensamma förflutna vars vägar då och då på den tiden korsades. Rätt ofta faktiskt. Det finns i alla fall en del kvar att avhandla till nästa gång vi ses.