Att umgås med en bild

Under ett par veckor har jag umgåtts lite extra med ett par bilder. Inte för att knäcka koden, eller att överlista bilden. Inte heller för att hitta alla fakta, metadata om bilden. Utan mer av att sjunka in i bilderna, ungefär som man ibland kan göra inför en målning på ett museum. Som Rembrandts kökspiga på Nationalmuseum. Den räcker som den bild den är. Den lilla målningen blir inte bättre för att historien runt blir synlig.
   Jag såg ganska snabbt att bilderna, och andra bilder i mitt närmedvetande ofta handlat om barn som leker. som till exempel de här pojkarna som leker med en hund på torget i staden Piran, en slovensk idyll vid Adriatiska havet.

Bilderna, en av van der Elsken och den andra av William Klein har uppenbart också något gemensamt i att det handlar om barn som leker. I van der Elskens bild ett ögonblickets negligerande av fotografen i rummet, i Kleins bild med högsta möjliga medvetenhet om fotografen.

I kleins bild är det särskilt luftgitarristen som centrerar bildens berättelse, men utan flickan nere till höger, hon som med barnslig överdrivenhet poserar, hade bilden varit ganska platt. Det är kanske så att när flera saker i en bild pekar åt samma håll, som i ett ackord, går bilden också åt rätt håll. Och bildens ögonblickliga dramaturgi, konflikten mellan pojken som subjekt och flickan som självvalt objekt. Där de andra barnen är figuranter.
  Annorlunda är det i van der Elskens bild. Rörelsen, skrattet, koncentrationen som ett ögonblick senare är en hög av skrattande armar och ben. Tror jag. Så kan jag läsa den. Och jag kanske stannar vid det upplösande skrattet. Och hoppar över sånt som att bilden med allra största sannolikhet är fotograferad med en Rolleicord och att Nederländerna, Eds hemland, det året drabbades av en översvämmningskatastrof utan dess like. Eller annan metadata och bakgrundsfärg.
   Jag tror att fortsatt djupläsning av bilder kan ge något till det egna förhållningssättet inför egna och andras fotografier. Inte alltid redovisningsbart, men det var inte heller det som det skulle handla om.

Och för er som inte kikar så mycket på Yotube och vad en hungrig fotograf kan hitta där kan kanske den här länken kan vara nåt i brist på sysselsättning. Nån som bläddrar i en annan takt än man själv dock. https://youtube.com/playlist?list=PLC3puH5_xmYyHSuYUDbLwvgBN_UmQjR7e

Klein nästa

Jag har haft Ed van der Elskens bild på kylskåpsdörren snart en vecka och försökt att se den som den bild den är. Vissa "metadata" är så klart svårt att hålla sig ifrån;  Mes filles Juliette et Madeleine, Paris 1953. Och att interiören med den slitna byrån och kartorna på väggen förekommer på fler bilder. Men om man nu inte ser det här umgänget som ett försök att överlista bilden utan mer som att bli bekant, se bilden som en vän. Flummigt kan man tycka, och det finns naturligtvis flera sätt att betrakta en bild på.

Den här veckan blir det William Klein, en bild från Life is Good & Good for you in New York som kom ut 1956. 
   Det här är uppenbarligen en annorlunda bild, situation, miljö, samspel mellan fotograf och objekt. Och en bra mycket ruffigare framtoning men så har kopiatorn uppe på Harpers Bazaar nattstängda redaktion säkert  hjälpt till en del. Ja, nu blir det en vecka med den här bilden. Återkommer.

Food market, matens förening.

När det börjar handla om mat är det som allt tal om assimilation och mångkultur och liknande tjafs lämnar scenen för en stund. Mat är magarnas och smaklökarnas globala gemensamhet. Vissa lokala undantag i form av egendomligt fermenterade maträtter, som tycks finnas i alla kulturer lämnar vi därhän. Men världens alla mainstreamkök, där har vi mänskligheten och kulturerna i skön förening.

Torget blir som ett andra rum. En slags avspändhet infinner sig och dofterna som blandas. Ett paradis för en hundnos.

Köerna ringlar långa och beslutsångesten infinner sig. Ska det bli a la Côte d'Ivoire, La cuisine Françes Artisanal? Kanske det polska eller det Transylvanska? Det blir inte brittisk fish´n chips eller thaiköket. Det landar i Bistro de Paris och en portion Poullard Dijonnaise. Helt ok.
Ett matstånd strax intill som serverade tunnbrödrullar kändes i sammanhanget lite som kusinen från landet.
Och det finns uppenbart en och annan som tycker det är kul med en ”gatufotograf”.

(Fuji X10 är en bekväm liten kamera om än lite ålderstigen och med prestanda som ligger långt från dagens norm. Men den gör sitt jobb och med lite Tri-X simulering blir det nästan som när jag plåtade på Vaksalatorg för sisådär femtio år sedan.)

Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938

”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 

Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

Gatufoto. En recension

Idag blev det en titt in på Galleri Fotografi. Adress Hornsgatan Stockholm. Bengt Hansson, känd från FS ställer ut gatufoto.
   Och för det första, det går alldeles utmärkt att blanda färgbild med gråskalebild. Är printarna dessutom exemplariskt välgjorda med superb färghållning där färgtemperaturen är på graden när rätt då kan man förstå att det här blir en nöjsam läsning. Bengt Hansson kan sin sak. Det är naturligtvis ett urval av bilder, men det handlar också om att välja ur den mängd exponeringar som jag förutsätter finns. Vissa bilder har jag sett publicerade tidigare och då är det extra roligt att se dem fysiskt så att säga. Det är nu så, bilder på papper trumfar.

Och om berättandet då? Kan man hitta ett anslag, ett fotografens förhållningssätt till det han gestaltar? Ja, jag tycker det. Det finns alltid en tanke bakom Bengts bilder. Det finns ofta en slags rytm i berättandet (Bengt är basist och musiker så fattas bara annat). Och det är ett fotografi i en humanistisk tradition.

Har ni möjlighet ska ni och är i huvudstaden, ta en sväng till Galleri Fotografi. Titta, se och lär. Och ut och fotografera.