Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.

Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)

Det där med hud. En iakttagelse i tiden.

Nja, det är kanske inte hud i bokstavlig bemärkelse utan mer av hud som en metafor. Kanske en metafor för individualism. Kanske en bild av vår utsatta tid. Och det är som att den mjuka kontrasten, omvänd s-kurva, är ett av tidens viktigaste uttrycksverktyg. 
Men det är kanske så. Fotografer talar om objektiv och bländarlameller. Den som ser bilden talar om något annat.
Jag har sett väldigt många bilder från yngre fotografer, utbildade, professionella vars bilder uttrycker något åt just det individuella. Alltså, det individuella som begrepp. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på riktigt vad det är. Men en sak känns säker. Det är mycket ett utnyttjande av digital teknik. Digitalt bildskapande med allt av vad det innebär i skärpa, dynamiskt omfång, verktyg i bildbehandlingen. Och. Att behandlingen är tydligt adresserad till vilken reproduktionsform bilden ska publiceras i.
Att fotografer arbetar med och utnyttjar tekniken är väl ganska naturligt. Och att fotografer gottar ner sig i de bitarna faller helt på sin plats. Men min fråga är, hur tänker, hur reagerar, hur tolkar mottagaren bilderna? När bilden har nått sin adressat är den så att säga färdig. Då har nästan hela kommunikationsprocessen gått i mål. Återkopplingen saknas, och den i sig är en egen historia.

Men nu till saken.Tonje Thilesen, en fotograf porträtterad i det senaste numret av den norska tidskriften Fotografi. (Fotosidan får ursäkta men här finns en hel del tidningsmässigt och redaktionellt  att lära.) Det här är just det hudnära fotografiet, livligt understött av matt papper och av det följande, raster och profil. Samtidigt upptäcker jag som ”bildpolis” ( Ja, jag odlar lite grann en språkpolisiär ådra också.) att Tonje gör sig skyldig till ett flagrant brott i bildvärlden. Spegelvändningen. En ung kvinna porträtterad i enlighet med rådande konsensus har en ring i vänster mungipa. Och, hon återkommer några sidor senare med ringen i höger mungipa. Dessutom, vilket bör få varje bildpolis att dra batong, hon har en jeansjacka med damknäppning. 
Okay. Ringar här och där må vara en sak. Men skillnaden mellan dam och herrknäppning, det går man inte förbi. Särskilt inte på jeansjackor.
Alldeles oavsett bildmässigt uppsåt. Vilket i det här fallet är bra, jag gillar verkligen Tonjes bilder. Men det finns vissa språkligheter att ta hänsyn till. Eller?

(Ja, det bör väl vara en bild på hud i ett sånt här inlägg. Den här bilden har dock väldigt lite av det jag försöker beskriva här. Man ska väl helst ha nytagna purfärska bilder i bloggen. Men det gick inte att åstadkomma idag.)

Tre viktiga bilder

Tre, för mig viktiga bilder av Georg Oddner. Tre bilder som, bortsett från alla andra bilder av olika fotografer i olika tider, på något sätt etsat sig fast. Så att varje gång  jag ser dem säger jag ” Och hur står det till med dig min gamle vän?”
För den som mot förmodan är obekant med Georg Oddner finns det så klart en hel del på nätet att läsa. Men för analoga stofiler rekommenderas Per Lindström:Svart på vitt-om Tio Fotografer. Historiska media. ( Om den inte finns på ett bibliotek nära dig brukar den inte vara omöjlig att hitta på Bokbörsen.)
Då får man tillfälle att läsa lite mer om Tiofotografer och en tid i svensk fotografi som oavsett vad man tycker och tänker varit väldigt viktig för utvecklingen i svensk fotografi.

Den första är den här”Mannen med boken”. Du har säkert sett den tidigare. Den är en ikon.

Nummer två är”Den dansande matrosen”. Samma här. Vill du veta mer finns det en hel del på nätet.

Och till sist, min favorit Fåraherden i Azerbadjan. Jag hade den som affisch, inramad och snygg, men som mycket annat försvinner saker i livet skeende. Det här är en bild som bara säger, Se och lär. Från det absolut påtagliga, grundkurs A komposition, till nån slags överkurs. Vad berättas egentligen med hjälp av komposition och andra fotografiska excesser. Vad är den berättelse som gestaltas? Är det en universell, evig fråga och berättelse. Kan man överhuvudtaget göra det mer effektivt än i den här bilden? 

(Ett blogginlägg utan en bild låter sig inte göras. Jag plockar fram en gammal bild ur förrådet, som i sina uppenbara tekniska brister är en bild som jag önskar att jag kunnat gjort bättre. Men det föll på fel brännvidd och en inte riktigt skärpt fotograf. I vissa stunder av omnipotens kan jag ändå tycka att bilden skulle kunna snacka med Oddners. Dock lite oklart hur och varför.) 

Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.)