Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.

Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)

Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.
   
     

Roine Jansson, arbetarkonstnär

Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.

(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)

Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…