När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.
   

Minnet har en egen scanner

Minnet har sin egen scanner. Eller är det själens negativpärmar där bilder oförmodat dyker upp. När tog jag den bilden? Var och varför? Fanns det överhuvudtaget något genomtänkt uppsåt? Troligtvis inte. Och många "höftskott" är och var inte planerade. Men är å andra sidan heller  inte den ström av bilder där man på modernt sätt vid datorn väljer ut eventuella godbitar. Nej, bilder på ett 36 exponeringars negativark med bortåt femtio år på nacken är något annat. Historiens berg och dalbana, tidsavståndet ger en patina men ställer också frågor. För du har såklart dina egna negativark och din egen historia, eller hur?

Men trots det privata är det inte frågan om massbilden. Dels att begreppet inte fanns, dels att publiceringen i princip saknas, och saknades redan då. Det är det privata minnets bilder, möjligen igenkännbara av några få. De som var där i den tiden.
   Men kan någon idag, som inte känner berättelsen utläsa något? Som kan tolka bilden i något slags övergripande sammanhang?
När den privata bilden blir allmängiltig, igenkännbar. Tål att tänka på.
    Och apropos det ruffiga i den tiden. William Klein, Ed van der Elsken och många, många fler. Kärleken för pressad Tri-x och jämförbara filmsorter. Mycket korn och svärta, inte bara för att bemästra otillräckligt ljus utan just det att tiden förstod att manéret var något mer, ett sätt att berätta. Ett förhållningssätt.

( Bröder. Troligen fotograferad med en Pentax spotmatic 28mm Tri-x 3200ASA enligt negativarket.)

William Klein, en gång till

Ed van der Elsken hänger liksom i samma härad som William Klein. Inte bara i innehåll utan också mycket i formen. Det rejält ruffigt svartvita. Det som William Klein utvecklade mer eller mindre i smyg på nattstängda redaktioner, Vogue Harpers Bazaar. Där fanns kopiatorer där man kunde köra svartvita kopior och få fram en rejäl svärta. Ruffigt som sagt.
Det här med det som i en tid kallades hård kopiering med pressad Tri-x som utgångspunkt och hårda papper kunde man då, om man inte hade en schysst kopiator, men i stället en hyfsad reprokamera i grannskapet att tillgå, och då talar vi om pjäser på dryga hundra kilo. Hade man då dessutom en uppsättning olika raster med olika täthet var lyckan gjord.
  Det svartvita hårda manéret som dyker upp i sextiotalet är kanske inte bara ett resultat av en teknisk möjlighet, och en övergång från traditionellt tryck till möjligheterna med allt som rör offset-tryck. Att gå från traditionell klichéframställning till fotografisk repro med ortochromatisk film och offset är en nära nog lika stor revolution som när man går från traditionell offset till det som vi benämnde computer assisted design och desktop publishing. Ungefär där vi är nu.

   Men vad är det som hände i bildflödet? Varav denna fascination för det hårt svartvita, ja rent av det som kallas för bitmapp, punktuppbyggd eller streckoriginal. Ajöss halvtonsoriginal. Ajöss mjuka kopior med ett omfång i "paritet med de allra första TV-skärmarna". Välkommen in svartvitt och då menades det svartvitt och inget däremellan. Nåt som börjar odlas i en tid av Swinging London, men också, som en parentes, med tydlighet i Blue Notes skivutgivning där det svartvita hårda maneret blir ett slags varumärke. Och säg den amatörfotograf som inte någon gång läste Pär Lundqvists bok Fotografik. Och mixtrade lite med lithfilm och andra tricks i mörkrummet. Men även fotografer som bidrog med material till fotografiska årsböcker, de entusiastiska och hängivna amatörerna och  semiprofessionella pysslade gärna med det rena svarta och vita.
   Vad var det en reaktion mot? Mot pictorialismen? Nej, knappast. Ett mer pictorialistiskt manér än fotografikens svartvita är svårt att föreställa sig.
En orsak till manérets popularitet var affischkonsten, och affischen som kommunikation för allehanda rörelser, inte sällan på vänsterkanten. Ett streckoriginal på genomskinlig film gjort med reprokamera och sedan applicerat på en screenram med ljuskänslig filler. Exponering och urtvättning. Sen kunde man trycka så många man orkade. Silkscreen var liksom den tidens grafiska medium. Enkelt, billigt, demokratiskt.

Här blev det en utvikning från ämnet. Får väl återkomma till van der Elsken och William Klein igen.

(Lite lek och tidsfördriv i datorn. Emma har inte blivit utgiven på Blue Note. Men skulle kunna blivit, i en annan tid kanske.)

25 september 1973

Och idag en rätt regnig inomhusdag med stor bevakning av drottning Elisabeths begravning, och jag blir liksom mer fascinerad över detta mästerstycke i obsoleta in i minsta detalj regisserade moment i dramaturgin, där minsta gest har en direkt koppling till något som hände i tidig medeltid där jag ser TV-bilden i ögonvrån. Och det förväntas att man kan läsa såna historiska referenser också. Men på nåt sätt är det snyggt, oklart varför, men det kan vara en liten detalj i att man marscherar inte riktigt,riktigt i snörräta rader, man tittar lite åt fel håll kanske och en massa såna där saker som gör att man ser att det faktiskt är människor.
Jag är alltså inte rojalist om nån nu trodde det.
   Bild från Gustav den VI Adolfs begravning den 25 september 1973. Det är säkert väldigt mycket vänta, trött i fötterna och allt det där  för de som är utkommenderade. I grå vadmal. (Långhåriga är de dessutom.)
Jag är lite fundersam på varför jag var där men det kan ha haft att göra med en fotouppgift i utbildningen. Pentax spotmatic Tri-x och D-76 säger negativarket. 

Om eftertanken

I eftertanken runt ett val. Något jag är lite konfunderad över är att ett relativt litet parti som MP, låt vara under en tid med ministerposter lyckades med konststycket att lägga ner en stor del av den svenska kärnkraften, detta trots att övriga partier i landet knappast kan ha varit okunniga om MP:s agenda och övergripande visioner. Om den överväldigande majoriteten i Sveriges riksdag hade tyckt annorlunda hade väl inte MP:s vilja och önskan gått igenom? I Sverige styrs landet med hjälp av lagar, som tar en stund att utforma så det kan gå ett tag från ax till limpa (vilket många kommer att få erfara när man ser att vallöften inte är verkställda nästa vecka.) Riksdagen godkänner också regeringens budget, alltså de skatter som ska tas ut. Och om man nu inte vill förbjuda något så är skatten det andra styrmedlet riksdagen har att ta till. Har vi parlamentarism eller inte? 
  Ja, så blev det lite politik den här gången också, men man kan ju alltid scrolla förbi. Och som grädde på moset i dag, en eventuell talmanskandidat blir skogstokig när public service inte gör som talmanskandidaten vill och tycker.
   Har vi nog med problem?
Nästa blogg ska inte vara politisk

( Hemma hos god vän och ett eftertänksamt samtal, han har en bakgrund i Riksrevisionen och brukar berika samtalen med genomtänkta och välgrundade, efter vad jag kan förstå, inlägg. Fuji Xpro2 23/1.4. En yvig krukväxt fick stryka på foten med hjälp av  klonstämpeln i PS. Detta avsteg från verkligheten nu redovisat.)